De senaste veckorna har ny forskning som visar att många inte har förtroende för mediernas rapportering om invandring väckt mycket debatt. Bland andra Anna Hedenmo, ny ordförande för Publicistklubben, har gett sig in i den debatten. I en artikel på Expressen Kultur hävdar hon bland annat att medierna har präglats av en ”beröringsskräck” när det gäller bevakningen av invandring, och hon utgår genom hela artikeln från att misstron mot mediernas bevakning av invandring är befogad.
Det finns åtminstone två fundamentala problem med Anna Hedenmos resonemang – och detsamma gäller den debatt på temat som fördes mellan Jan Helin, programdirektör på SVT och Alice Teodorescu, ledarskribent på Göteborgs-Posten, i "Aktuellt" den 12 juni.
Problem i fokus i bevakning av invandring
Det första problemet är att ingen som helst hänsyn tas till den forskning som finns om hur medierna bevakar politik och samhälle i allmänhet eller hur de har bevakat frågor som rör invandring. I högsta grad relevant i det sammanhanget är att forskning entydigt visar att den nyhetsjournalistiska rapporteringen präglas av att fokusera på problem och sådant som inte fungerar snarare än på sådant som är relativt problemfritt. Dåliga nyheter anses så att säga vara bra nyheter och har generellt ett större nyhetsvärde än positiva nyheter, alldeles oavsett vad det handlar om.
Till det kommer att såväl svensk som internationell forskning visar att den nyhetsjournalistiska rapporteringen om invandring och relaterade frågor generellt präglas av en problemorientering. Visserligen finns det ännu ingen publicerad studie om hur de svenska nyhetsmedierna under de allra senaste åren på nyhetsplats har rapporterat om invandring, men givet den samlade forskningen kring mediernas nyhetsvärderingar och rapportering om invandring talar det mesta för att denna rapportering även under senare år har präglats av en problemorientering.
Fientliga medier-fenomenet
Det andra problemet hänger samman med att Anna Hedenmo och debatten i "Aktuellt" helt bortser från forskning kring det som kallas fientliga medier-fenomenet.
Forskning kring fientliga medier-effekter har bedrivits sedan mitten av 1980-talet, och vad denna forskning visar är att människor har en tendens att uppfatta mediernas innehåll som om det missgynnar den egna sidan eller positionen och gynnar den andra sidan i en debatt eller konflikt.
Bland annat visar forskning att olika grupper – som står på olika sidor i en konflikt – uppfattar samma medieinnehåll som om det missgynnar den egna sidan och gynnar den andra sidan. Vad detta illustrerar är att bjälken ofta sitter i betraktarens ögon, och att man aldrig kan utgå från att människor har rätt när de hävdar att mediernas innehåll präglas av någon form av partiskhet. Det spelar i det sammanhanget mindre roll om det handlar om mediernas bevakning av invandring eller andra politiska sakfrågor, av de politiska partierna, eller av andra frågor där det finns olika sidor i en konflikt. Det behöver inte ens handla om politik: det kan också handla om exempelvis sport.
Detta innebär inte att fientliga medier-effekter är lika sannolika hos alla grupper. Vissa har en starkare medan andra har en svagare tendens att uppfatta mediernas innehåll som om det gynnar den andra sidan och missgynnar den egna sidan i en konflikt. Det som framför allt tycks ha betydelse i det sammanhanget är hur starkt engagerad man är i en fråga och hur starkt man identifierar sig med en grupp som är inblandad i det som mediernas rapportering handlar om. En slutsats av det är att fientliga medier-effekter är särskilt troliga när det gäller frågor som präglas av starka känslor och en hög konfliktnivå. Dit hör utan tvekan frågan om invandring.
Misstro behöver inte svara mot sanningen
Den enda metod som kan ge svar på om svenska medier har präglats av att mörka eller förminska problemen med invandring är systematiska innehållsanalyser. Vare sig anekdotiska exempel eller enkätundersökningar kan ge svar på det: inte heller kan de ge svar på om misstron mot mediernas bevakning av invandring är befogad. Man bör därför vara mycket försiktig med att ta för givet att de som anser att medierna mörkar eller förminskar problemen med invandring har rätt. Detsamma gäller självfallet även bevakningen av och förtroendet för andra frågor liksom anklagelser om andra former av partiskhet.
Kritikerna och de som hyser misstro mot mediernas bevakning av specifika frågor kan ha rätt, men de kan mycket väl också ha fallit offer för fientliga medier-effekten eller drivas av sina egna politiska agendor. De kan också ha påverkats av att återkommande höra anklagelser mot medierna för att vara partiska eller för att mörka eller förminska problem förknippade med invandring. Ingen rök utan eld, brukar det ju heta, och om medierna återkommande anklagas för att deras rapportering är partisk åt det ena eller det andra hållet ökar sannolikheten för att människor ska tro på dessa anklagelser – oavsett om de är befogade eller inte.
Allt detta måste man ta hänsyn till om man är genuint intresserad av att förstå varför människor hyser misstro mot medierna generellt eller bevakningen av vissa frågor såsom invandring. Att helt bortse från den forskning som finns leder inte debatten framåt. Det kan man tycka att erfarna journalister som Anna Hedenmo och redaktörerna på "Aktuellt" borde vara medvetna om.
LÄS MER – Anna Hedenmo: Jan Helin har ett ansvar för misstro om invandring
Jesper Strömbäck
Jesper Strömbäck är professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.