Om jag säger att jag hatar kvinnohatet på nätet - får jag vara med då? Om jag berättar om alla troll som skrivit att jag spacklar mig som en hora för att dölja min äckliga hy, att jag inte fått tillräckligt med kuk, att jag är en bitter, dumpad, slampig gammal skräcködla, som dessutom är borderlinestörd, narcissistisk, psykopat, galen och en usel morsa som sabbat mina barns uppväxt, att jag borde straffknullas och dö - är ni med mig då? Om jag bekänner att jag var tvungen att vända mig till polisen vid ett tillfälle då jag kände mig så jagad av anonyma hot att jag knappt vågade mig ut - förstår då alla att jag verkligen fethatar kvinnohatet på nätet?
För det gör jag. Att dränkas av hat i de digitala pissrännorna kan minst sagt förstöra nattsömnen. Men det kan knappast förstöra en karriär. Män med makt är betydligt farligare. Tre uppretade alfahannar kan därför skada mig avsevärt mer än tusen skitkastare i nätets kloaksystem. Det var inte näthatarna som uppfann kvinnohatet. I samhällsbyggets mondäna vindsvåning smyger det också omkring, inlindat och sofistikerat.
Det outtalade kvinnoföraktet visar sig inte bara genom löneskillnader och löjligt låga straff för sexualiserat våld, det skymtar även fram i den manliga skräcken att sjunka ner till kvinnans rang. Ett komiskt exempel på detta är när Leif GW Persson i ett kvällstidningsgräl effektivt detroniserade Björn Ranelid med att beskriva honom som "en blonderad fjolla som springer och plastikopererar sig hela tiden". I samma anda döpte polisprofessorn och hans maktlystne vapenbroder om Dagens Nyheter till "Tant DN" sedan tidningen förhållit sig sval till deras böcker. Även män som yrkesmässigt ställer sig på kvinnors sida får räkna med att bli fjollifierade. Manliga målsägandebiträden sägs av kollegorna sitta på "tösabänken". Polischefen Göran Lindberg fick bland arbetskamraterna öknamnet Kapten Klänning när han föreläste om mäns våld mot kvinnor, tills han dömdes för bland annat grov våldtäkt av en 17-åring. Men för ett par månader sedan hyllades han kuriöst nog i Uppsala polistidnings jubileumsupplaga.
Överhuvudtaget finns det gott om underförstått kvinnoförakt i samhällstoppen, men ibland rinner polityren bort och fläckarna blir synliga. När Maja Lundgren hösten 2007 släppte sin bok Myggor och tigrar sköljde en blodvåg av feberpulserande hat fram i kulturetablissemangets ådror. Retoriken blev lika rå och brutal som den vi återfinner i skumrasksajterna på nätet. Och jämför man påhoppen på Maja Lundgren med hatattackerna mot Åsa Linderborg efter hennes nyligen initierade granskning av kvinno-och främlingsfientliga nätforum blir likheterna slående. I Nationell.nu var den vanligaste kommentaren till Linderborgs journalistiska gärning att hon var mentalsjuk. På samma sätt bemöttes Maja Lundgrens författarambition - hennes mentala hälsa ifrågasattes. En annan överensstämmelse är angreppen på de två begåvade kvinnornas sexuella attraktionskraft. På de rasistiska hatsajterna beskrevs Linderborg som opåsättningsbar (trots våldtäktsfantasierna). Under Lundgren-debaclet tilläts den firade journalisten Dan Josefsson bre ut sig på ett helt uppslag i vår största morgontidning med valda citat ur Lundgrens privata mejl till honom, som alla tycktes ämnade att klassa ut henne som kärleksobjekt.
Maja Lundgren hängde ut finrummets potentater med namns nämnande. Åsa Linderborg granskade nätets namnlösa avskum. Hatet är detsamma.
Men utan att på något vis vilja förringa det lidande som Åsa Linderborg fått utstå av det vedervärdiga hat och de hot som uttalats mot henne, är det nog snäppet värre att bli karaktärsmördad av parnassens hotshots än att bli bombarderad med smädelser från den anonyma massans lowlifes. För så länge vi bara demonstrerar vår avsky mot de skadeinsekter som förorenar internet med sin misogyni, homofobi och xenofobi, riskerar vi i varje fall inte att få vår trovärdighet underminerad av manliga dignitärer med sitt följe av svansviftande manliga epigoner och nervöst sprattlande kvinnliga marionetter. Vi undgår att, som i raseriet mot Maja Lundgren, bli klassade som psyksjuka av kändispsykiatern David Eberhard eller att provocera Jan Guillou till fria spekulationer om självmord som lösning på våra "problem".
Vi får i stället sitta och tindra i stugvärmen, åtminstone tills vi blir rynkiga och infertila.
Så kan vi alla mysa i tv-sofforna och hylla Ingmar Bergman, gulla med ökända bad guys och förfasa oss över filmen Call girl - inte för att den visar hur 70-talets höga politiker och ämbetsmän köpte sex av barn, utan för att filmarna hade fräckheten att inom fiktionens ram skildra torskarna i toppen. Samtidigt riktar vi från offentlighetens högborg ett stort gemensamt finger mot det vita anonyma slödder som sprutar hat mot oss nerifrån de skuggiga bakgårdarna: Om DETTA måste vi berätta!
Nu menar jag inte att striden mot en växande antidemokratisk och kvinnofientlig rörelse är omotiverad. Det är nödvändigt att ta ställning mot den, vilket de flesta av oss givetvis också gör. Men om vi feminister stirrar oss blinda på just högerextremisternas kvinnohat och bortser från den sexism som utövas och upprätthålls av män med höga positioner, då har vi kanske bara skapat Den goda fienden.
Vi kan känna oss rebelliska trots att vi har hela det mediala och politiska etablissemanget i ryggen, även de maktstinna alfahannarna, de som indirekt beviljar den misogyni som grasserar på nedre botten. Vi förargar ingen i vår närhet när vi på Twitter och i de stora mediehusens redaktionella utrymmen dagligen svär oss trogna hatet mot hatarna. Vi sparkar neråt, slår oss för bröstet och blir dunkade i ryggen. Vi ropar till och med på inskränkningar i yttrandefriheten.
Och i skydd av skitstormen kan högerregeringen med fria händer fortsätta med att avveckla den välfärd som i högsta grad berör kvinnor, invandrare och flyktingar. Men det känns förstås tryggare att trampa på kackerlackorna på nätet som tror att jorden är platt än att känga till gubbar vid makten som tror att de äger hela jorden.