Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mircea Cărtărescu: ”Jag är också rom”

RUMÄN. Mircea Cărtărescu känner skam.
Foto: Cato Lein
UTANFÖR. Överallt i Rumänien syns den romska fattigdomen och utsattheten. Bild från gettot Ferentari i Bukarest.
Foto: Christoffer Hjalmarsson.

I hundratals år har rumänerna ringaktat, hånat och plågat sina romer.

Mircea Cărtărescu skriver om en nation där hatet och fördomarna aldrig tycks upphöra.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Hårdrockskonsert på en av klubbarna i Bukarest, inrymd i ett postapokalyptiskt område i stan: en nerlagd och övergiven, svårt förfallen skofabrik fullklottrad med graffiti. Några hundra ungdomar i en fabrikshall med en enda utrymningsväg. Folk får knappt plats att stå.

På sin repertoar har rockgruppen Goodbye to gravity låten ”The day we die”. I slutet av ett nummer tänds ett par fyrverkeripjäser, brännare, som antänder hela taket. Så följer ett helvete på jorden. Närmare 30 personer omkommer och hundratals skadas, får brännskador, kvävs, trampas ner i tumultet. Hela landet grips av sorg och förtvivlan, och sen av raseri mot det korrupta system som har berett vägen för tragedin.

Till dags dato har antalet dödsoffer stigit till 50, en premiärminister har avgått, hundratusentals människor har gått ut på gatorna och revolutionen pågår för fullt.

Mitt i den allmänna smärtan och förvirringen sprids ett rykte viralt på Facebook: zigenarna har profiterat på katastrofen och stulit plånböcker från döda och skadade. Folk postar rasistiska slagord, uppmanar till lynchning, ett urgammalt hat blossar upp på nytt.


Nationens gissel

Återigen zigenarna. Återigen de som förstör Rumäniens image i utlandet. Återigen de som gör oss till åtlöje. Återigen de med sitt tiggeri och snatteri, återigen de som är vår nobla nations gissel. Ryktena dementeras givetvis omgående av polisen, stölderna har ägt rum uteslutande i nättrollens hatsjuka fantasi, men man hör många fortsätta:

”Nånting av det måste ändå vara sant. Ingen rök utan eld. Zigenare är och förblir zigenare.” För vad har romerna, som än i dag benämns med öknamnet zigenare, vad har de någonsin fått av oss mer än misstro, diskriminering, förakt och ett andra klassens medborgarskap?

Historien är gammal. Den går igen i en hatets och det mänskliga eländets ändlösa cirkel. På 1990-talet när horder av gruvarbetare invaderade Bukarest, drog de först till kvarteren där romerna bodde. De misshandlade och torterade hundratals romer för att de inte gillade deras hudfärg. De som överlevde fick men för livet. Och ju djupare ner i rumänernas och romernas gemensamma historia man går, desto vanvettigare och olidligare hopar sig illdåden.


Romer till Transnistrien

Under kommunistdiktaturen berövades romerna allt de ägde och hade. Under Järngardets och marskalk Antonescus fascistdiktatur på 1940-talet skickades otaliga romer till Transnistrien under utrotningsmässiga förhållanden. Få kom fram levande. Det var under samma period som romer gasades ihjäl i nazilägren tillsammans med judar och homosexuella.

Denna maktlösa, egendomslösa folkgrupp har i alla tider levt under svåra förhållanden och envisats med att överleva. Deras drama var förfärande redan under den många sekler långa rumänska medeltiden. Rumänerna i furstendömena Muntenien och Moldavien gjorde dem till slavar, och slavar förblev de i 400 år.

Från sitt ursprungliga tillstånd som nomader tvingades de bosätta sig på sina ägares jordegendomar. Från sitt tillstånd som fria människor förvandlades de till talande boskap likt de afroamerikanska slavarna.

I 400 år köptes de och såldes, familjerna skingrades, barnen skildes från föräldrarna, kvinnorna från männen, unga kvinnor våldtogs regelmässigt av ägarna. Romerna kallades kråkor och var föremål för förakt och diskriminering överallt. En viss vojevod lät hissa upp dem i träd och besköt dem med pil och båge: han kallade det kråkjakt. Bundna till jorden och hållna som djur kom romerna i det gamla Rumänien att bli fler till antalet än någon annanstans i Europa.

Kittelflickare blev lantarbetare

Det är vi rumäner som har skapat ”romproblemet”. Det är vår historiska skuld som vi måste ta på oss. För egen del känner jag djup skam.

Under tvånget att vara bofasta och bruka jorden glömde romerna sina traditionella yrken. De slutade vara kittelflickare, guldsmeder, björntämjare, skedsnidare, de slutade spå i händer och i snäckor. De blev loja orkeslösa lantarbetare, som slavar alltid varit.

Hur kan man arbeta hängivet om man inte gör det för sig själv? När man får samma piskrapp över ryggen vare sig man arbetar eller inte? Med tiden kom romerna att bli en oöverskådlig befolkningsgrupp som knappt ens mindes sin forna frihet. När slaveriet avskaffades 1860 fick de klara sig själva. Hundratusentals romer blev plötsligt fria att svälta och frysa ihjäl.

De drevs ut på vägarna utan pengar, utan kläder, utan möjligheter att försörja sig, utan tro, utan kultur, utblottade sånär som på sin mänsklighet och fyllde snart fängelserna. Ingen vet hur många som miste friheten. Eller hur många som har dött sedan dess.


Tio procent utstötta

Den överväldigande majoriteten rumänska romer bor fortfarande kvar i Rumänien under eländiga förhållanden och är tveklöst den fattigaste befolkningsgruppen i landet. Det finns inte en by eller en småstad där man inte ser romska familjer i traditionell klädsel bosatta i förfallna hus. De utgör omkring tio procent av befolkningen. Ingen anställer dem, ingen accepterar dem, alla är rädda för dem och hånar dem.

De som spritt sig ut över världen utgör inte ens en procent. Det är de djärva, dels de som ägnar sig åt stöld och tiggeri i organiserad brottslighet, dels de som är musikanter och småhantverkare. De förstnämnda bygger sig där hemma kitschpalats som liknar pagoder av blank plåt och lever extravagant i den traditionella dyn. De fattiga har ingenting att lämna efter sig.

Det irriterar oss att se dem tigga, både i Rumänien och utomlands, men vi måste se en exploaterad människa i tiggaren vid våra fötter, en olycklig människa som andra profiterar på, andra som många gånger inte ens är romer.

Vad har tiggerskan som vi ser på gatan med ett barn vid bröstet fått för chans? Hon har fötts in i en folkgrupp som utbildningssystemet har lämnat i sticket. Hon har fått gå i skolan bara några år. De andra barnen har stött bort henne från första stund. Lärarna har varit strängare mot henne än mot de rumänska barnen. Som vuxen har hon inte fått något arbete. Hon har haft att välja på prostitution och tiggeri. Från vår utbildnings och vårt välstånds höjder har vi lätt att fördöma dessa människor. Men hur hade det varit om du och jag hade fötts som en av dem?

"Zigenare är zigenare"

Detta är en lättbegriplig sanning: sedan romerna kom till Europa har de aldrig varit angripare utan alltid i alla tider och överallt varit offer för folk i sin omgivning. Dem har alla slagit ner på i sin irritation över att de avvikit från lokalbefolkningen. De har gjorts till syndabockar för alla misslyckanden och missförhållanden i samhället. De har gjorts till avskräckande exempel som man tutar i barnen redan när de är små (”ät nu fint och inte som en zigenare”, ”ta och städa på ditt rum, det ser ut som hos zigenarna”, ”säg inte fula ord, du är väl ingen zigenare heller!”).

En romsk kvinna eller man kan med enorma arbetsinsatser och viljeansträngning bli ingenjör eller akademiker eller politisk analytiker eller advokat. Men så fort hon eller han misslyckas med något säger folk återigen ”zigenare är och förblir zigenare” – detta för romerna och deras öde fatala stigma.

Varje gång jag får höra att romerna skuldbeläggs på olika håll i världen vill jag hänga ett plakat om halsen där det står ”Jag är också rom”, på samma sätt som folk gick omkring med ”Je suis Charlie”. Romerna visar en omistlig sida av mänskligheten, en som många gånger är mer genuin och gripande än den som möter hos västerlänningar.


Mircea Cărtărescu

kulturen@expressen.se


Översättning Inger Johansson


Mircea Cărtărescu är en av Rumäniens mest framstående författare och förekommer flitigt i spekulationer om Nobelpriset i litteratur. Hans senaste bok på svenska, "Levanten", gavs ut tidigare i år.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

EXPRESSEN GRANSKAR RUMÄNIEN OCH RESORNA TILL SVERIGE

Under 13 dagar tar Expressen dig med till mardrömmen i Rumänien. Till korruptionen, de försvunna EU-miljarderna, lönerna som ligger på u-landsnivå. Men även till romska maffior, kåkstäder och ett förändrat Sverige. Läs mer av artikelserien i nyhetsdelen.