Minoritetskris

Korsnäs i finska Österbotten brukar kallas världens svenskaste kommun.  

Jesper Högström försöker finna Finland åter i den andra av fem artiklar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KORSNÄS. Kvinnan i solglasögonen och de rosamålade naglarna ber om ursäkt för att det är så stökigt i den lilla Renaulten. Sedan tvärnitar hon vid en liten biväg. Där inne mellan granarna syns en skorsten.

 – Här har vi vår första och enda industri. En blygruva.

 Ann-Sofi Backgren, kommunalfullmäktiges ordförande i världens svenskaste kommun, fortsätter att guida genom sina domäner. Det lokala näringslivet fladdrar förbi i gliporna i skogen. En minkfarm. En foderfabrik. Ett blockväxthus i den senaste holländska stilen (”Blommorna på Skansen och Nobelfesten, di har vi drivit upp.”) Den nerlagda skolan i Harrström, föremål för den mest infekterade strid som ägt rum inom kommunen. Monumentet över nybyggarna som röjde sten ur Korsnäs åkrar:

 – Di har hacka med gräftan.


Men mest pratar vi om skyltar. Det börjar redan i Korsnäs kommun där vägskyltarna bara innehåller ett enda namn. Sen kör vi norrut genom Malax, där namnen först står på svenska och därunder på finska, men där namnet på en liten avtagsväg fortfarande är enbart på svenska – språkforskare är inkopplade, men har inte kommit fram till 

 någon finsk variant trots att Malax varit tvåspråkigt sedan 1992. Sen en vägskylt med texten:

 VASA

 Vaasa

 Och bara någon kilometer senare, när vi närmar vi oss själva staden:

 VAASA

 Vasa

 Så, vid avfarten till flygplatsen, pekar Ann-Sofi Backgren belåtet ut en annan skylt:

 – Här, sir du, här står det ”Österbottens Kött” för här är det svenskar som äger.

 Det dessa skyltar uttrycker är situationen i det tvåspråkiga Österbotten. Korsnäs, den lilla kommun där Ann-Sofi Backgren är fullmäktigeordförande, är enspråkig – 96 procent av de 2 000 invånarna är svensktalande och orten brukade tills nyligen, då en handfull bosniska flyktingar flyttade in, kallas världens svenskaste kommun. Malax är däremot svenskspråkigt med finsk minoritet (enligt en folkräkning som äger rum vart tionde år). Vasa, slutligen, är finskspråkigt med svensk minoritet.


Så har Finland sett ut sedan 1922, då den nybildade staten officiellt förklarades tvåspråkig. Den situationen, med alla tillhörande paradoxer, bildar grundvalen för Ann-Sofi Backgrens politiska verksamhet.

 Hon har precis kommit tillbaka från Stockholm där hon har hållit föredrag för en grupp ungrare från Rumänien. Hon företräder 300 000 människor, den största minoriteten bland Skandinaviens annars ganska enhetliga nationalstater.

 Själv är hon å andra sidan kommunordförande i en kommun som politiskt sett har en del gemensamma drag med Enver Hoxhas Albanien – av de 21 ledamöterna i Korsnäs kommunalfullmäktige tillhör samtliga Svenska Folkpartiet. Detta parti är i sig själv något så 

 paradoxalt som ett liberalt parti som i huvudsak definierar sig etniskt. Skulle man ge upp svenskstämpeln och enbart kalla sig liberalt fruktar många att man skulle förlora röster i Österbotten.

 Den största paradoxen gäller dock finlandssvenskarnas status överhuvudtaget. Den historiska bakgrunden gör att de svensktalande i Finland traditionellt har uppfattats som överklass, både ekonomiskt och politiskt. Det i sin tur har gjort att finskspråkiga inte har någon större benägenhet att visa sympati för de svensktalandes mer och mer utsatta situation. 

 Av Finlands 348 kommuner är en förkrossande majoritet, 295 stycken, enspråkigt finska. 19 är enbart svenska, men av dem finns 16 på det genom lag enspråkiga Åland.

 Den lagfästa tvåspråkigheten börjar mer och mer likna en tom bokstav. Från 13 procent vid förra sekelskiftet har de svensktalande i dag krympt ihop till 5,5 procent av den finländska befolkningen. Förfinskningsvågorna har med jämna mellanrum haft ganska aggressiva övertoner.

 – Man blir ifrågasatt, menar Ann-Sofi Backgren när hon bjuder på paj hemma i Molpe, en liten fiskeby som man nog tvingas kalla pittoresk. Di tror int att vi hejar på Finland. Men jag brukar säga: där går gränsen. Jag kan inget om finsk litteratur eller finska poplistor. Jag växte upp med Lennart Hyland och Abba, Bobsaft och svenskt bakpulver. Båten gick till Ume och Sundsvall och finska Finland var ett stort frågetecken. Men då det kommer till ishockey, då är jag finländare.


När Ann-Sofi Backgren var ung kunde man fortfarande ta ”smörbussen” till Umeå. Bussbolaget Strandlinjen hade en avgång var torsdag, i Umeå hamn fanns en kiosk där de finländska shoppingturisterna hamstrade smör som sedan förvarades i särskilda kylfack ombord på färjan.

 Linjen är nerlagd sedan länge och man kan köpa smör även i finländska butiker. Ändå känns det svensktalande Österbotten fortfarande som svenskare än själva Sverige. Svensk tv, svensk radio, svensk populärkultur gäller. Man vet i regel mer om vad som händer inom svensk politik och svenska medier än vi rikssvenskar gör.

 Under den stora utflyttningsvågen på 60-talet bommades hela byar igen medan invånarna tog samma kliv som smörbussen, över Kvarken till Sverige. Och samtidigt som blickarna riktades västerut finns känslan av att vara satt på undantag i det egna landet.

 – När jag var ung och åkte in till Vasa, då visste jag nog att man int sku prata högsvenska i grillkioskkön, säger Ann-Sofi Backgren. ”Bättre folk” kallar di oss. Det sårar mig, för jag är ju själv landsbygdsbo från Österbotten. Här finns int nå ”bättre folk”, här är det stenig botten.


Det finns vissa motsättningar mellan de svensktalande i Österbotten och dem 

 i Nyland på sydkusten. Det var i Nyland, kring Helsingfors, de traditionella svenska ämbetsmannasläkterna frodades, och österbottningarna anser att det är nylänningarna som åsamkar finlandssvenskarna i gemen deras rykte som ”bättre folk”. Vilket väl är den bild av finlandssvenskar som blivit rådande i omvärlden, genom exempelvis Henrik Tikkanens böcker. Situationen för de svensktalande i Nyland är dock en helt annan än den i Österbotten, på grund av befolkningstillväxten och den därav följande förfinskningen av huvudstadsregionen. I Österbotten är de svensktalande fortfarande 

 i majoritet, visserligen knapp. I Nyland har man däremot blivit en minoritet och tvingas till kompromisser som för österbottningarna lätt framstår som förräderi mot den gemensamma saken.

 – Vi österbottningar står på oss och öppnar munnen på svenska, medan helsingforsbor pratar svenska i sina svenska rum. Då tycker vi i vår tur att di sviker.

 Ann-Sofi Backgrens vinkel på nylänningarna är landsbygdens klassiska bild av den urbana medelklassen – ”di är moderater och miljöpartister, vi österbottningar är liberaler”.

 Det ska tilläggas att den inte är oomstridd. Backgrens gamla lärare i statsvetenskap, Göran Djupsund (själv uppvuxen i den lilla svenska kolonin i Tammerfors), har en annan syn på saken när jag träffar honom följande dag.

 – Ann-Sofi är politiker, jag berättar sanningen. Ingenting är så konservativt som en österbottning. Norrut har du laestadianerna, di hade hur många barn som helst förut men nu börjar di minska i antal. Jag vet int om di började äta piller i smyg, di där fruarna. Det är riktigt så man borde göra dem till turistattraktion innan di dör ut, di jävla människorna.


Även om man ser finlandssvenskarna som en enhetlig grupp måste man konstatera att de ur ett internationellt perspektiv är en relativt privilegierad minoritet. Ann-Sofi Backgren erkänner själv den saken. De rumänska ungrarna hon nyss har träffat baxnade när de fick höra talas om finlandssvenskarnas status – de tvåspråkiga fördragningslistorna i länsstyrelsen, tolkningen vid sammanträdena, det svenskspråkiga regerandet i Ekenäs.

 Ändå handlar det om att värna sina intressen mot de förslag till struktur-omvandlingar som är på tapeten just nu. Vad händer om en liten kommun som Korsnäs går upp i en större, så att man plötsligt tvingas leva i en tvåspråkig kommun, eller rentav en med finsk majoritet?

 Den typen av frågor stöter man ideligen på i Svenskfinland. För en utomstående kan de ibland ha en lätt löjlig prägel – en artikel i Vasabladet ondgör sig över att en rapport från en arkeologisk utgrävning i Malax enbart publicerats på finska, ett radioinslag på svenska YLE oroar sig för vården av svensktalande anorektiker.

 Men det räcker med att tala med ett antal finlandssvenskar för att börja förstå realiteten bakom det hela. Jakob från Helsingfors gifte sig med en finska, flyttade till finskspråkiga Joensuu och ”levde på finska ett par år”. Så fick han barn och fann sig plötsligt sjunga svenska vaggvisor för dem – ”det kom av sig själv, det gick int på nåt annat sätt”. Han och hans svenskspråkiga kompisar, berättar han, brukar säga till varandra att när de blir gamla ska de flytta hem till Grankulla för att bli ompysslade på svenska.

 Detta sägs med det halvt skämtsamma tonfall som vill, men inte helt förmår dölja allvaret bakom. För många svensk-språkiga, precis som för Ann-Sofi Backgren, handlar det om att behålla sin identitet och samtidigt känna att man kan hävda sig i finska Finland.

 – Jag vill int att mina barn ska bli som jag, andra klassens medborgare. Di måst lära sig finska. Därför körde jag min son Benjamin till jujutsu i Vasa fast di bara talade finska där. Jag fick sitta utanför och vänta om han int sku stå ut.

 – Jiujitsu, mamma, rättar dottern Jasmine som sitter med vid bordet.


Jasmine är fjorton år gammal, en företrädare för nästa generation av österbottningar. På ett sätt låter hon som vilken begåvad tonårstjej som helst som växer upp i ett litet samhälle på landet. Men man hör på henne att det finns en ny dimension i finlandssvenskarnas situation i dag – blicken är inte riktad enbart mot Sverige längre, man har blivit del i en mer och mer internationaliserad värld:

 – Nog vill alla flytta härifrån nån gång. Jag vill bli skådespelare. Jag vill bo i England eller Amerika. Det är bara killarna som trivs här. Hit kommer inga poliser, så här får di åka moped från di är åtta.

   Jasmines inställning känns ganska naturlig: ingen normal fjortonåring brinner för att vårda sitt kulturarv. (”Int gillar jag finlandssvenska böcker, jag läser såna som är översatta från Amerika nånstans”).

 Finlandssvenskarna har dessutom en bild av sig själva som mer kosmopolitiska, mer öppna för omvärlden än det slutna finska samhället. Man har till och med ett par bosnier i kommunfullmäktige, berättar man stolt, en i Närpes och en i Larsmo. 

 Frågan är bara om den inställningen på sikt är ett recept för överlevnad i en föränderlig värld. Smörbussen har slutat gå för länge sedan, men känslan av att man är främling i eget land finns kvar:

 – Int sir jag nånsin på finska Idol, säger Jasmine.

 – I och med att vi går in i större strukturer då måst majoritetsbefolkningen upp till bevis, säger Ann-Sofi Backgren. Vill di ha oss i sitt land? Jag ser mig som ambassadör. När jag köpte min bil, då insisterade jag på att tala svenska med försäljaren. Ville han sälja en bil till mig, så nog fick han bekväma sig att tala svenska. Då var jag som så envis.


Jag säger adjö i hallen. Fjortonåriga Jasmine har satt sig vid pianot och sjunger någon internationell r’n’b-hit med en klar röst


There’s never a right time to say goodbye

 but I gotta make the first move…