Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Minns ni Fidel Castros dödsjakt på punkare?

Fidel Castro.
Foto: Mediapunch/Rex/Shutterstock / MEDIAPUNCH/REX/SHUTTERSTOCK REX FEATURES
Rolling Stones uppträdde i Havanna i våras.
Foto: Aude Guerrucci / POLARIS POLARIS IMAGES
Obama på besök på Kuba i våras.
Foto: Ismael Francisco / AP CUBADEBATE
Pierre Schori.
Foto: Tina Mangnergård / Tt

Diplomaten Pierre Schori tror att världen kommer att minnas Fidel Castro som "David mot Goliat"

Ida Ölmedal tror att kubanerna kommer att minnas något annat.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Fidel Castros liv – år för år

1926: Castro föds den 13 augusti i Biran på Kuba

1945: Studerar juridik på universitetet i Havanna

1952: Fulgencio Batista tar makten i en statskupp

1953: Castro fängslas efter en misslyckad attack mot en militäranläggning

1955: Släpps på fri fot efter att ha blivit benådad. Flyr till Mexiko där han träffar Ernesto "Che" Guevara

1956: Återvänder till Kuba som befäl över 82 män som inleder en väpnad kamp mot regimen

1959: Genomför revolution på Kuba. Tillträder som premiärminister och gör Kuba till en enpartistat

1961: Castro slår ned Grisbuktsinvasionen, där USA-stödda exilkubaner försöker störta honom från makten

1962: När Sovjetunionen placerar kärnvapen på Kuba hotar USA att invadera. Kubakrisen uppstår men Castro lyckas sitta kvar

1976: Castro går från att vara premiärminister till att vara Kubas president

1990: Sovjetunionen kollapsar och Kuba går in i en ny era

1998: Påve Johannes Paulus II besöker Kuba

2006: Fidel Castro överlämnar makten till lillebror Raul Castro till följd av sviktande hälsa

2008: Avsäger sig formellt presidentskapet

2015: Relationerna mellan Kuba och USA tinar. Starten på en normaliseringsprocess

2016: USA:s president Barack Obama besöker Kuba. Den 25 november dör Fidel Castro

Morgonen då Fidel Castros dödsbud flyger över världen, hör jag den svenske ex-diplomaten Pierre Schori lägga ut texten i Ekot.

Han säger att Castro kommer att bli ihågkommen som en "David" som stod upp mot Goliat, supermakten USA.

– På Kuba är det förstås en mycket mer mångfacetterad bild, tillstår han kort.

Jag funderar på vem han vill behaga. Den sista som inte hade den "mer mångfacetterade" bilden, det vill säga den av en diktator som i decennier svek sina löften vid revolutionen, har väl precis dött?

Rolling Stones

Själv minns jag en sval kväll i Havanna i påskas, veckan efter Barack Obamas historiska besök.

Ett hav av kubaner, amerikaner, spanjorer och kanadensare.

Långt fram på scen ålade Mick Jagger kring mikrofonen i glittrig jacka.

– Visste ni, hojtade han på knagglig spanska, visste ni att förr var vår musik förbjuden på Kuba?

Vrålet slog lock för öronen. Ja, det visste vi.

Bakom mig lyfte min kubanska granne sin kamera.

I decennier hade han väntat på det här ögonblicket. Sedan ungdomen, då man fick klättra upp på taket och söka efter förbjudna amerikanska radiofrekvenser för att få höra "Paint it black".

Han hade lotsat mig hit, på en skumpig buss med saligt leende rockskägg. Försett mig med dulces, trotsat den kubanska polisens misstänksamma blickar mot kubaner som umgås för tätt med turister.

Ingen skulle missa den här kvällen, Rolling Stones första Kuba-konsert.

"Socialism eller döden"

Delar av Kubas rockhistoria är brutal.

Som den om Papo la bala (Papo pistolkulan), mästerligt berättad i den amerikanska radiokanalen NPR:s Radiolab i våras.

Papo la bala beskrivs som Kubas Kurt Cobain. En ung, karismatisk och kompromisslös rocker i slutet av 1980-talet som ofta drog omkring på en amerikansk flagga.

De var en hel rörelse på den tiden. "Los frikis", kallade de sig, rebeller som lyssnade på och levde punk. Och på det kollektivistiska Kuba betydde punk: individualism.

Så föll muren. Sockerexporten från Kuba till Sovjet avbröts. En desperat Fidel Castro utropade "socialism eller döden".

I en ekonomi i fritt fall vidtog han, som många diktatorer före och efter honom, en stenhård jakt på moraliska avvikare.

Los frikis misshandlades och trakasserades av polis.

Skolpojkar fick sitt långa hår avklippt.

Papo la bala tog Fidel Castro på orden. Han injicerade hiv-smittat blod och följde med en annan repressionsvåg – tvångsflyttningarna till stängda hälsokliniker.

"Döden är en dörr ut", sa han.

Hundratals frikis lär ha tagit efter.

Under en tid var den friaste oasen för en kubansk rocker ett sanatorium. I väntan på döden var det fritt fram att lyssna på Led Zeppelin och Metallica. Och, vilket förstås inte ska underskattas, man var åtminstone garanterad mat för dagen.

Brittisk och amerikansk rock kan låta som ett udda, lite futtigt exempel om man vill visa att Fidel Castros totalitära styre inte är en bisak när historien skrivs. Varför inte tala om de många journalister och människorättskämpar han fängslat?

Men det är lite det som är grejen med grundläggande mänskliga rättigheter. Att folk har rätt till sina enkla, futtiga liv även om de lever i en David-stat som slåss mot Goliat.

Obama då?

På väg hem från konserten frågade jag min granne om han sett Obamas tal samma vecka.

Undrade om han tänkte att konserten var en del av samma upptining, svamlade något om "soft power".

Han blickade frågande på mig under kepsen.

Varför tjafsade jag om Obama?

"Det här var den bästa kvällen i mitt liv."