Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Smygande obehag i pjäsen "Minnesstund"

VAKA. Familjen bjuder in till minnestund för en avliden son. Foto: Bengt Wanselius
Alejandro Leiva Wenger. Foto: Weine Lexius
Frida Röhl. Foto: Jonas Tobin

Anna Håkansson ser pjäsen "Minnesstund" på Stockholms stadsteater.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

MINNESSTUND

Av Alejandro Leiva Wenger

Regi Frida Röhl

Stockholms stadsteater

Speltid 1.40 t.

Vad är ett minne om inte en iscensättning? Det är något som såväl dramatikern Alejandro Leiva Wenger som regissören Frida Röhl tar fasta på i "Minnesstund", Leiva Wengers nya snillrika pjäs om minnets konstruktion och bedräglighet. Scenbilden på Kilen ger konkret form åt några av minnets många metaforer, höljd i konstant dimma där spegelförsedda ljusriggar bildar röntgenbildslika mönster i fonden. Tillsammans med den monokroma kostymen får ljuset rollfigurerna att framträda som ur en svartvit gammal film.

Katarina Ewerlöfs Minna är den som drar i minnestrådarna när hon bjuder in den vilsne Jon till familjens minnesstund för den nyligen avlidne sonen, tillika Jons påstådde ungdomsvän, Sackarias.

Opålitligt språk

Det enda kruxet är att Jon inte kan minnas Sackarias. Bahador Foladi skapar stor komik i växlandet mellan Jons förvirring, vilja att vara till lags och bekräftelsehunger. Som så ofta hos Leiva Wenger är språket här något opålitligt.

Tydligast tar det sig uttryck i Kristofer Kamiyasus talträngde och obetalbart spattige Kujje som kämpar för att sätta ord på sin faktiska relation till den döde. Allt medan ordrikedomen i Sackarias akademikerpappas (Per Sandberg) monologer om maskar, späckade med citat "fritt ur minnet", illustrerar ordens hopplösa banalitet.

Tragiskt understråk

Det blir ofta roligt, på gränsen till farsartat. Samtidigt ligger Sackarias frånvaro som ett tragiskt understråk pjäsen igenom, liksom en pintersk känsla av smygande obehag.

Allt ställs på sin spets i Katarina Ewerlöfs magnifikt manipulativa mamma. Att värja sig mot hennes livslögner är lika omöjligt för pjäsens rollfigurer som det är för mig. Det är något obotligt förföriskt i att tillsammans skönmåla en person - eller ett varför inte en hel nation? I den kopplingen ligger också pjäsens styrka.

I en samtid där vårt kollektiva minne utsätts för ständig manipulation är det viktigare än någonsin att påminnas om hur bräckligt det faktiskt är. Och att minnet är det enda som skiljer oss från glömskan.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!