Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ministern är inte den enda som struntar i svensk film

Kulturministerns förklaring – därför har hon inte sett någon av filmerna
Hynek Pallas.Foto: OLLE SPORRONG
Kulturministern Amanda Lind.Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN
Amanda Lind.

Goda intentioner, dåliga metoder och en kulturminister som inte tar del av kulturen hon administrerar.

Hynek Pallas fördjupar debatten om den svenska filmpolitikens läge.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Behöver kulturen starkare skydd i grundlagen? Det var kravet när företrädare för 17 kulturinstitutioner i vintras (DN Debatt 15/12-2019) förklarade att ”kulturpolitiken har blivit ett ideologiskt slagfält där vedertagna politiska överenskommelser utmanas”.

Som kulturpolitisk debattör är det lätt att hålla med om att kulturen behöver stärkas. Men också lätt att ställa sig frågande till vad det är som ska hamna i grundlagen. Särskilt som debattörerna skriver att de inte tidigare har uppfattat behov av att principen om armlängds avstånd mellan politik och kultur efterlevs. 

Dessvärre tyder det på att man har dålig förståelse för vad ”princip” betyder. Annars borde de för länge sedan ha protesterat. 2010-talet var nämligen ett decennium där kultur gick mot instrumentalistering och mätbarhet – och där begreppet ”armlängds avstånd” fick en fladdrig definition. 

Det har varit märkbart i den teatervärld flera av undertecknarna kommer ifrån. Där regissörer fått fylla i mångfaldscheckar om hur deras pjäs exempelvis gynnar etniska minoriteter som judar (SR 10/4-2018). 

Kulturen stöttas bäst med en relation mellan kunskap, oberoende och öppen debatt.

Men mest anmärkningsvärd har utvecklingen varit på en av tyngsta kulturinstitutioner som undertecknat artikeln – Svenska Filminstitutet. 

Vad är konstnärlig och kulturell frihet? Den som vill vara helt fri tar naturligtvis inte emot några bidrag. Så har man en fördelning av statliga medel är det rimligt med vissa målsättningar. Men att med hot och inskränkningar, eller med krav som har föga med kulturen att göra, försöka få konstnärer att uppnå dessa mål är det inte.

Sedan många år är det ändå bilden som situationen på Filminstitutet ger. En situation som gick från allvarlig till akut när filmpolitiken 2017 blev statlig. Detta skedde nämligen utan debatt om vad denna maktkonsolidering innebär.

Kulturen stöttas bäst med en relation mellan kunskap, oberoende och öppen debatt. De som bestämmer och håller i pengarna måste kunna sitt ämne och lita på de som får bidrag – så uppstår förtroende. Liksom möjlighet till samtal som kan verka utvecklande i det kulturella kretsloppet. 

Det som sedan i snart ett decennium har skett på filmens område är raka motsatsen. Från det att den så kallade A-märkningen lanserades och backades av dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke samt Filminstitutet har det varit en bisarr utveckling. När den i går kröntes med att kulturminister Amanda Lind under Guldbaggegalan för Expressen berättade att hon inte hade sett en enda av de nominerande filmer var ingen som bevakar film särskilt förvånad. Lena Adelsohn Liljeroth sa på sin tid liknande saker, och Kuhnke struntade i att se ”The Square” – den enda svenska film som har vunnit Guldpalmen i Cannes. 

Amanda Lind på Guldbaggegalan. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Inte undra på att diskussionen om film har kommit att handla om det instrumentella. Att kritiker av metoder som hotar principen om politisk styrning och armlängds avstånd har förlöjligats och avfärdats blir mindre förvånande när man inser hur ointresserade makthavarna är av film som konst. 

Exemplet med en så kallade A-märkningen – som Kuhnke glatt poserade med i stället för att gå på bio – är därför som gjort för att peka på hur makten blir blind för sina egna principkränkningar: När A-märkningens goda intention, att mäta dålig representation i film, ”uppmuntrades” som metod skedde påverkan i det konstnärliga arbetet. Alla ville ju inte anpassa manus. Men filmkonsulenten Baker Karim bemötte kritiker med att de var ”skraja” och obstruerande (SVT 2/7-2014). Det la onekligen en blöt filt över avvikande röster som ville söka stöd.

Det var ändå mer lättsmält än när vd Anna Serner i Cannes 2018 – med kulturministern närvarande – förklarade att SFI skulle dra in filmstöd till män om representationen inte blev bättre. ”Hot kan ge effekt”, förklarade svensk films största makthavare. (SR 13/5-2018)

Sverigedemokraterna kommer glatt ta över institutioner som ställt okunniga och ytliga krav – för att ställa sina ytliga nationalistkrav.

Hur har då institutet förmedlat kunskap? När man i höstas släppte en rapport om de usla biografsiffrorna visade det sig att konsulterna som hade gjort analysen var samma som hade producerat den spelfilm som genomgående diskuteras och tas som intäkt för åtgärder som behövs. 

Inom andra sektorer – särskilt grundlagsskyddade sådana – kallas sådant för jäv. 

Att folk som är beroende av filmstöd är oroliga kan man se om man noterar var den befintliga kritik som yppas kommer ifrån. Såhär lät det när regissören Ali Abbasi, med fötterna i dansk filmmylla, pratade med Sydsvenskan efter att ha regisserat ”Gräns” (31/8-2018): ”Även om jag kan tycka om målen, så är det ändå en ideologisk tvångströja.”   

Kanske vill inte de undertecknande makthavarna lyssna på regissörer och kulturkritiker. Det brukar tyvärr vara så – och kan eventuellt förklara varför de i artikeln föreslår nya plattformar för debatt när befintliga kultursidor och fria skribenter finns. 

F.d. kulturministern Alice Bah Kuhnke, nu Europaparlamentariker för Miljöpartiet.Foto: LISA MATTISSON EXP

Men lyssna då för all del på SVT:s tidigare vd Eva Hamilton som skrev ett öppet brev till SFI när institutet 2018 ville genomföra en obligatorisk normutbildning:

”Men än viktigare är den principiella frågan. OM Filminstitutet börjar ställa som krav för filmstöd att upphovspersoner ska genomgå mer värdebaserade utbildningar, befarar vi att det statliga Filminstitutet beträder farliga vägar. Då öppnas dörren för att införa tvingande utbildningar som i en annan regeringskonstellation eller i en annan tid kan innebära begränsning av konstnärlig frihet eller yttrandefrihet.”

Visst, som artikeln på DN Debatt påpekar är Centraleuropa en varningsflagg. Men det är genom att inte protestera mot det som har skett på exempelvis Filminstitutet som grunden till liknande utveckling läggs här. Inte genom symboliska testballonger i kommuner som likt Sölvesborg har minimal kulturbudget. 

Sverigedemokraterna kommer glatt ta över institutioner som ställt okunniga och ytliga krav – för att ställa sina ytliga nationalistkrav. ”Hur ska denna film gynna svenskar” och Svenskhetscheckar blir verklighet. 

Ett grundlagsskydd hjälper inte när tjänstemän inte förstår vad principer betyder. Att goda intentioner inte ursäktar dåliga metoder. Risken är tvärtom att man då permanentar en viss slags styrning och uppfattningen att politisering bara är något som andra gör. Och kulturministrar, oavsett politisk färg, som inte bryr sig om konstens innehåll gör ingenting bättre. 

För just den inställningen – som länge har fått råda kring svensk film – är tyvärr det bästa receptet för att legitimera framtida politisering från andra håll.

 

Hynek Pallas är kritiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida.