Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Minimal träffyta

Anna Odell.

Kjell Häglund om "Återträffen" och individualisten Anders Johansson.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

De första motrösterna i den senkomna debatten om Anna Odells film "Återträffen" påpekade att regissören själv mobbar sina gamla mobbare. Det kunde svårligen bemötas. Konsekvensen av ett konstnärligt subjekt är alltid en objektifiering av omgivningen, vilket Odell också illustrerade i slutet av sin film, när konstnärsobjektet konfronteras av den objektifierade.

Desto märkligare att Dan Jönsson med kritisk noshörningsblick i Dagens Nyheter i tisdags anklagade Odell för att med filmen inte ställa "just den frågan" - trots att han själv citerade den direkt ur filmen.

Så långt dock blott ett debattmummel i en vakuumkammare.

Men när Anders Johansson på Aftonbladet Kultur pumpade in nytt syre i går med tesen att filmens framgång bottnar i en medelklassfetischering av den individualistiska "konstnärsrollen", och att Anna Odells bara fixerar sitt eget jag i stället för kollektivets vi, måste jag ge just kollektivet röst.


Jag har bland mina allra närmaste två förskollärare, en lastbilschaufför, två sjuksköterskor, två lärare, tre pensionärer och en kommuntjänsteman som alla har berörts allmänmänskligt av filmen och diskuterat den livligt efteråt (ingen av dem är ens intresserade av konst; den ena sjuksköterskan har - av kollektivistiska skäl - avskytt Odell sedan S:t Göran-incidenten).

"Återträffen" har nämligen just en kollektiv kraft, en social räckvidd långt förbi Anders Johanssons vanföreställning om agenda och publik.

Det naknaste, modigaste i filmen - att medge smärtan i att inte bli bjuden, inte få en hälsning på skolgården - trivialiserade Johansson till "Magdalena Ribbing-etik" i brist på "kollektiv" och "djup". Varmed Anders Johansson blir den verklige individualisten som från en jolle intill den folkligt fullbelagda färjan beklagar att han inte ser något ekolod.


Kjell Häglund

kulturen@expressen.se