Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mina föräldrar tvingades på flykt av det polska judehatet

Gabriel Itkes-Sznap är poet. Foto: KHASHAYAR NADEREHVANDI

I mars 1968 krossades det polska studentupproret och regimen skyllde allt på landets judiska befolkning – som avskedades, förföljdes och tvingades på flykt.

Poeten Gabriel Itkes-Sznap skriver om en svensk uppväxt i skuggan av antisemitismen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Jag var ett lögnaktigt barn. Jag ljög om när jag fyllde år, att vi hade ett lantställe dit man kunde åka och fiska, att dziadzio (morfar) var schackmästare. I femman ringde de från praoplatsen till skolan och undrade när Gabriel Berg skulle komma in. Här finns ingen sån, sa läraren. Jag gör bara som farsan, tänkte jag. Det är ju efternamnet han brukar använda.

Men allting ljög om sig självt. Också äppelträden vid lekplatsen. De var kanske uppochnedvända och förunderligt stora, men fortfarande: avhuggna händer fästade i snön. På väg hem från skolan vinkade de åt mig. 

Det var december och jag visste att det nu var dags att skynda före. Att lämna klungan av klasskompisar så att ingen av dem skulle se att det hos oss inte fanns någon adventsstake i köksfönstret. 

Lyckliga var vintrarna när chanukah och jul åtminstone delvis sammanföll. Då fick lögnen sin kropp tillbaka. Om någon skulle fråga varför vår ljusstake har nio armar och inte fyra eller sju kunde jag säga: den är specialbyggd. Eller: den är från förr.

Varför ljög detta barn? För att det var del i en berättelse som det inte förstod sig på och som ingen omkring det visste hur man skulle återge. Åren 1968–1970 fördrivs nära 20 000 judar från Polen, morsan och farsan bland dem. Vad gör en människa med sin fördrivning? Hittar andra fördrivna att tysta den med. För den förblir obegriplig, och obegripligheten ett mekaniskt skrik. 

 

LÄS MER – Gabriel Itkes-Sznap: Den antisionism som praktiserades i Polen var en antisemitism förklädd till Israelkritik

Rädsla och skam

I tolvårsåldern hade jag två känslor. Den ena var skam, den andra var rädsla. Med dem brukade jag klättra upp i de avhuggna händerna. Där satt jag sen och väntade på att tystnaden och skriken som höll mina föräldrar samman skulle upphöra. 

Ibland gick jag emellan. Till skammen sa jag: du håller fast morsan. Och till rädslan: du brottar ner farsan.

Ibland var det morsan som skulle brotta ner mig. Du är precis som din far, sa hon. Javisst svarade jag, men vad är då skammen och rädslan? 

Det händer att svenska judar ondgör sig över sina polsktalande rasfränder: ”nog är de underhållande polackerna, men om judendomen kan de inte mycket”. Så sant. För i krakowskan, den lilla feta polska korv som vi slogs om hemma, bor ingen Maimonides. Men väl något annat: tiden innan fördrivningen. Och i brist på ord duger den mer än väl att proppa i sig av. 

 

Gabriel Itkes-Sznap (till vänster) tillsammans med sina syskon. Foto: PRIVAT / PRIVAT

 

För en dryg månad sedan, lagom till 50-årsjubileet av denna fördrivning, beklagade sig en känd polsk mediepersonlighet över diverse ”girigt skabb” som kommit i hans väg. Han manades be om ursäkt, men vägrade. Och varför skulle han. Tidigare brukade han ju ta skabbet i försvar. Förresten var uttrycket befogat. Det hade ingenting med antisemitism att göra, utan med äckel. Inför judarna känner han som inför avloppsvatten, eller nedpissade kläder, eller ruttet kött. 

När jag läste om det kom jag att tänka på en passage i Witold Gombrowicz dagbok. Han berättar om ett läsarbrev där brevförfattaren frågar honom om en viss polsk diplomat bör fördömas som antisemit efter att i en text ha kallat en viss jude för ”luspudel”. Gombrowicz avfärdar sin läsares fråga och konstaterar att han misstar sig. 

För, säger han, "det tillmäle som betecknar en jude är ’skabbhund’”. Utifrån bilden av sig själv som ”filosemit i avspänt tillstånd” låter Gombrowicz förstå att "det judiska geniet är uppenbart i själva sin struktur",  att det inte finns ”något mer uppenbart genialiskt folk", men att judarna just därför inte kan göra annat än framkalla äckel hos andra. Ett äckel som de får vara så goda att stå ut med. 

Fast där tar han fel, det behöver de inte. För äcklet är slugt. Rätt som det är kravlar det omkring i hjärnan förklätt till skam eller rädsla.

 

LÄS MER – Göran Rosenberg: I Auschwitz var det inte meningen att någon skulle förbli människa

New York

Häromveckan står jag på bussen och pratar med farsan i telefon. Plötsligt ställer jag en fråga jag aldrig ställt förut, nämligen om han var rädd då, för femtio år sedan. ”Rädd”, upprepar han liksom förvånat, ”nej, inte var jag rädd heller.” Så harklar han sig: ”Men du, står du på bussen nu?” ”Ja”,  svarar  jag. ”Då måste vi omedelbart sluta prata om det här. Tänk om det sitter någon polack bredvid och lyssnar.” 

Vi lägger på luren och jag översköljs av två minnen:

1. Jag är i New York för första gången, går omkring i chassidkvarteren i Brooklyn, och tycker mig höra polska talas överallt (i själva verket är det jiddisch med amerikansk accent). Allt är fint. Ända tills ögonblicket jag går in i en liten affär där de säljer kiszone ogórki (inlagd gurka) och twarożek (kvarg) i lösvikt. Från ingenstans börjar hela affären, men också människorna – ja, framför allt människorna – lukta fruktansvärt illa. Jag äcklas och går ut. 

2. Det är sen vintereftermiddag, solen har precis gått ner, och jag är – ensam den här gången – på väg hem från skolan. Jag har kängorna jag fått av morsan på mig. Det är såna som har krokar för snörningen på sidorna. 

Så faller jag till marken. Öglan från snöret på den ena skon har hakat i en krok på den andra. Jag reser mig upp, fortsätter gå. Men samma sak händer igen. Jag börjar störtgråta. Inte av smärta, utan av skam. För att jag förnedrar mig själv. Och för att jag inte förstår varför.

Till slut tar jag mig vidare. Kommer upp på den lilla gångbron ovanför motorvägen. Där ställer jag mig och ser ut över broräcket. Bilarna far förbi som små lysande möss. Men det är inte de som intresserar mig, utan gatlyktorna ovanför. Jag kisar och känner ljusstrålarna vandra in i ögonen. Det här, tänker jag, är det bara jag som kan se. Jag är ett geni, ett geni. 

 

 

Av Gabriel Itkes-Sznap

Gabriel Itkes-Sznap är poet.