Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Mina föräldrar är inte stolta över mig"

Ann HeberleinFoto: Christian Örnberg

Ann Heberlein är en av Sveriges mest kända akademiker. Men klassresan från barndomshemmet i Svedala har inte varit okomplicerad.

– Jag har lämnat mitt ursprung och är en förrädare. Det förstår inte människor som är kvar i sin klass, säger hon i veckans upplaga av Expressen Kulturs intervjupodcast "60 minuter".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Lyssna på Ann Heberlein gäst i senaste "60 minuter"

Ladda ner avsnitt
Spela upp i annan app

I veckans "60 minuter" möter Eric Schüldt etikforskaren och författaren Ann Heberlein, aktuell med boken "Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig" och SVT-programmet "Mina två liv" om bipolär sjukdom.

Det är ett djuplodande samtal som dels handlar om Luther, Sartre och Paulus, dels om Heberleins dramatiska liv och hur det känns att personifiera "den trasiga kvinnan".

– Jag önskar mig ofta en annan tillvaro. En tillvaro helt utanför offentligheten. Men man har det liv man har. Och de val man har gjort får man leva med, säger hon.

Heberlein talar länge om sin brist på självrespekt.

– Jag hamnar ofta i föreställningen om att jag är värdelös och inte är värd att älska. Det där är något som djävulen intalar mig. Jag har en alldeles för stark dragning till det destruktiva. Jag söker mig till destruktiva sammanhang och destruktiva människor. Jag inser att detta aldrig någonsin kommer att bli bra, men vad fan, det är ju ändå dåligt, så vi kör på ett tag till ända tills det går riktigt åt helvete.

 

Eric Schüldt ställer flera frågor om döden, och hur Ann Heberlein ser på livet efter detta.

– Det är ju något berusande i att finna sig i närheten av döden. Jag har gjort ett par självmordsförsök och varit nära att dö. Det är ju inte så enkelt att jag har vaknat upp på IVA och känt en enorm tacksamhet för att jag överlevt utan tvärtom har känt mig väldigt arg. Men ilskan har så småningom förbytts i tacksamhet.

– Jag är mycket ledsen att jag behöver det för att förstå att jag faktiskt lever.

 

Klassresan från Svedala och en släkt där ingen hade studerat på universitetet beskriver hon som det viktigaste som hänt i hennes liv. Men det betyder inte att hon hyllas av sina föräldrar.

– Jag har lämnat mitt ursprung och är en förrädare. Det förstår inte människor som är kvar i sin klass. Mina föräldrar är ju inte stolta över mig, det tror ju många. De är inte ett dugg stolta över mig. De förstår inte varför deras liv inte dög för mig. Varför tror jag att jag är så jävla märkvärdig. Jag är inte lyckad i min släkt, utan jag är misslyckad. Jag har svikit. Det är svårt att förmedla till mina medelklassvänner.