Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Min största skräck var att alkoholen inte skulle räcka

Gunnar Ardelius.Foto: Erik Ardelius
Foto: SHUTTERSTOCK

Myten om missbruk och konstnärskap är mer komplex än att den bara är falsk.

Gunnar Ardelius berättar om hur han fastnade i alkoholens grepp – och hur han tog sig loss.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Första gången jag blev berusad var en sensommarkväll nere vid Brunnsviken. Vi var tretton år och hade fått tag i några sexpack ljumma folköl som vi pressade i oss. Efter en stund kom välbehaget och jag som alltid känt mig utanför trädde in i en känsla av total gemenskap, en oväntad och oförtjänt lycka, jag kramade en björk innerligt och kände mig förstådd på djupet. Jag bestämde mig för att under alla omständigheter fortsätta dricka. 

Jag blev äldre och länge hade jag en känsla av det faktiskt fungerade, författande och alkohol utgjorde en förförisk kombination för mig som jämt ville synas och höras men ändå inte vågade visa mig på riktigt. Skriva på dagen och dricka på kvällen. Kunde det bli bättre? Författandet och drickandet gläntade på min hårt åtskruvade känsloburk och jag kände mig fri. Men efter en tid kom konsekvenserna, jag tappade kontrollen, alkoholen som jag använt för att känna gemenskap gjorde i stället att jag isolerade mig.

Den gamla myten om att kreativa människor oftare hamnar i missbruk stämmer alltså.

Alkoholism är en folksjukdom och ändå är vi som bär på den ofta stigmatiserade, fyllda av skam och skuld. Många förnekar in i det sista sina problem och bär tjurnackade sin misär genom livet. Författare har en 50-procentig ökad risk för missbruk av alkohol enligt en studie från Karolinska institutet. Den gamla myten om att kreativa människor oftare hamnar i missbruk stämmer alltså. Eller om det är så att missbrukare oftare söker sig till konstnärliga yrken? 

”Författandet och drickandet gläntade på min hårt åtskruvade känsloburk och jag kände mig fri.”Foto: SHUTTERSTOCK

Det var först när jag försökte kontrollera alkoholen som drickandet började eskalera ordentligt. Det jag försökte bekämpa växte sig starkare. Allt jag lovade att jag inte skulle göra gjorde jag. I dag ska jag inte dricka vin, i kväll ska jag inte gå ut, ska inte vara otrogen etc.

Jag var extra rastlös när man skulle dricka socialt och ta ett glas vin eller två på en middag. Några vidriga små glas gjorde mig bara otrevlig, det var att köra med handbromsen i. När jag kom hem efter sådana kvällar slappnade jag av i soffan för mig själv och blev efter en stund redlös. Jag hatade att konversera och smutta, ville bara dricka tills det sa ”poff” i skallen. 

Det är tolv år sedan jag hamnade på Maria i Stockholm för en öppenvårdsbehandling.

Att alkoholen inte skulle räcka var min största skräck, att den skulle ta slut och att det då på något vis skulle uppdagas vem jag egentligen var, vad jag verkligen tänkte och kände. I all min skröplighet. Rädslan för att alla futtiga hemligheter jag bar på och var beredd att ta med mig i graven skulle bli allmänt kända och att jag då skulle bli lämnad ensam.

”Jag var tom inombords, kunde inte få fram en rad.”Foto: SHUTTERSTOCK

Det är tolv år sedan jag hamnade på Maria i Stockholm för en öppenvårdsbehandling. Sedan dess har jag varit nykter. När missbruket accelererade fanns det inga arbetskamrater, inga fasta tider att förhålla sig till samt ett försonade romantiskt skimmer kring att vara ute och supa för jämnan, det ingick mer eller mindre i författarrollen tyckte jag. Mina två första böcker skrev jag medan jag fortfarande drack men sedan gick det uppriktigt sagt inte längre. Jag var tom inombords, kunde inte få fram en rad. 

Trots att jag inte dricker längre så är rädslorna kvar, men de har bytt form. Rädslan för att pengarna inte ska räcka, att jag inte kommer att sova tillräckligt, att jag inte har tillräckligt mycket vänner, att min karriär inte går tillräckligt fort, att jag inte ska kunna skriva mer böcker, att jag inte ska räcka till – alla de rädslorna som alkoholen höll borta blommar nu som tistlar på en sommaräng. Det är detta som är den andliga bristsjukdomens essens: att aldrig få nog av det jag tror att jag behöver.

Även fast jag alltså slutade dricka för över ett decennium sedan är självcentreringen fortfarande mitt största hinder.

Alkoholism är ensamhetens sjukdom. Roten till den här sjukan är en självcentrerad rädsla. En fixering vid det egna jaget, en ostkupa över tillvaron som gör att jag känner mig ensam även när jag är tillsammans med folk. Det var därför jag älskade att dricka, alkoholen bände upp något hårt i mig. Upplevelsen av att allt som existerade i hela universum fanns inuti en cirkel och jag stod där utanför och tittade på upphörde för en stund. 

”Alkoholen är bara ett symptom. Det är jag som är problemet.”Foto: SHUTTERSTOCK

Även fast jag alltså slutade dricka för över ett decennium sedan är självcentreringen fortfarande mitt största hinder. Jag är stundtals så självcentrerad att jag blir irriterad när mina barn inte kommer fram till saken efter en halv minuts pratande. Om jag inte tänker mig för när jag skriver så börjar mina meningar nästan alltid med ordet jag. 

Men det finns ingen separation. Det går inte att stå utanför cirkeln. Det är bara en lögn som jag tar till med för att skydda mig själv. Allt är en del av en större helhet, hur skulle det annars kunna vara?  Ändå säger mitt ego mig att kärleken måste jag roffa åt mig av, glufsa i smyg, uppmärksamheten räcker inte åt till alla. Det är som en tårta på väg att ta slut och jag har inte fått smaka! 

Det som gör sjukdomen så frätande är att det är själva förmågan att stå i relation som förtvinar.

Alkoholen är bara ett symptom. Det är jag som är problemet. Jag är ju alltid nykter när jag börjar dricka. Det som gör sjukdomen så frätande är att det är själva förmågan att stå i relation som förtvinar. Jag söker den öppningen som alkoholen ger, men för varje gång jag öppnar upp burken på glänt dras locket åt hårdare efteråt och till slut går den inte att öppna alls. Då står jag där förvirrad och upplever en ensamhet som inte påminner om någon annan. 

Jag var skräckslagen när jag gav upp kampen mot alkoholen för jag visste inget annat. Men det fanns en väg ut. Precis som Tranströmer skriver så fanns det en oväntad glänta i skogen som bara kunde hittas av den som gått vilse. Gläntan var som det står i dikten omgiven av en skog som kvävde sig själv. 

När jag blev nykter var jag livrädd för att kreativiteten skulle försvinna och att livet skulle bli grått. Det blev tvärtom. Jag minns fortfarande dagen då den återvände, förmågan att väckas till liv och överrumplas av mina egna formuleringar igen. Jag fick verktyg som gjorde att jag en i taget kunde dra upp tistlarna från rötterna. Jag fick tillgång till en kraft större än min egen. Motsatsen till beroende är inte nykterhet, det är gemenskap.

 

Av Gunnar Ardelius

Gunnar Ardelius är författare. Han senaste bok är ”Tjuren från Solna”.