Min skola fortsätter att juda på för fullt

Eleverna välkomnar den nya veckan genom att tända ett havdala-ljus.
Foto: Natalie Lantz
Bajit.
Foto: https://www.bajit.se/galleri/
Natalie Lantz.
Foto: OLLE SPORRONG

Under sommaren har Expressen Kulturs skribenter fått uppsatsämnet ”Min skola”.

Natalie Lantz skriver om en skola med judisk profil efter att ha varit projektledare för ett utbildningsinitiativ på Hillelskolan och Judiska församlingen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MIN SKOLA. Redan när jag kommer upp ur tunnelbanan och går backen ner mot Hillelskolan börjar judandet – den där speciella sociala kodningen som är unikt svensk-judisk och omfattar allt från handlingar till gester och språk. Se, här kommer en rabbin, och här kommer Esthers pappa och schleppar på holländsk kosherost. Ett ”shalom!” här, ett ”oj vej!” där. 

Den rigorösa säkerhetsslussen öppnas automatiskt för mig och jag glider in på det judiska utbildnings- och kulturhuset Bajit, på väg till mitt kontor på Hillelskolan. Det är nu det händer. Säkerhetsslussen slås igen bakom mig och jag träder in i en annan sfär; den svenskjudiska.

Hillel är en skola med judisk profil vilket innebär att man förutom de vanliga skolämnena undervisar i hebreiska och judiska studier och uppmärksammar judiska helger och traditioner. Det judiska anslaget är kreativt närvarande i den vanliga klassrumsmiljön; på en stapel med biologiböcker tronar två shabbatljustakar. 

Högtiden shavuot närmar sig, veckofesten då vi firar mottagandet av Toran vid Sinaiberget och vårens skördefest. Trappan upp till Hillelskolan är dekorerad med elevernas tolkningar av de tio buden på Mose stentavlor. En elev skriver: ”Man får inte mobbas”, en annan fastslår att man ”inte får vara avundsjuk på sin åsna eller oxe, och inte heller får man ta choklad”.

Hillelskolan är motorn i ett judiskt mikrokosmos.

Överallt virvlar barn omkring och gör balagan (kaos) mellan lektionerna. Från matsalen hör man tredjeklassare som benschar för full hals. Verbet ”att benscha” är ett exempel på hur det uppstått ett unikt svensk-judiskt språkbruk som tar ord från jiddisch eller hebreiska och stöper om det till en term som fungerar på svenska. På jiddisch avser ”bentschen” (att välsigna) att sjunga bordsbönen gemensamt efter maten.

Hillelskolan är motorn i ett judiskt mikrokosmos där flera generationer samlas i samma lokaler för olika aktiviteter. Vid biblioteket sitter mormödrar och farfäder i väntan på sitt bridgeparti och moffar i sig reubenmackor med rimmad oxbringa, rysk dressing och surkål. Intill biblioteket ligger Kosherian som säljer saltkött, kalkon, wienerkorv, saltgurkor, kex, druvjuice och pretzels. Stämningen och ljudnivån är hög när skolelever, seniorer, ungdomsgrupper och besökare judar på hejvilt från tidig morgon till sen kväll. 

Lars Dencik, professor emeritus i socialpsykologi, har myntat begreppet ”att juda”, inspirerad av engelskans ”doing Jewish”. I antologin ”Jude i Sverige” skriver han att jude inte primärt är något man är, utan något man gör. Detta, menar Dencik, kan låta bakvänt i den kristet färgade föreställningsvärlden som finns i Sverige. I stället för att i sitt inre uppleva något slags ”judisk tro”, ligger det judiska i stället i det man gör; man judar, helt enkelt. 

En viktig del av judandet på Hilleskolan är terminologi och det spontana språkutvecklandet. Patric Lebenswerd är doktorand i lingvistisk antropologi och utforskar historiska förhållanden mellan språk och judisk identitet i Sverige. När eleverna på Hillelskolan säger att de benschar efter maten är de medskapare av den unika svensk-judiska vokabulären, och de behärskar vad Lebenswerd kallar för en sociolingvistisk repertoar som ger den judiska identiteten även en språklig dimension.

Barnen får lära sig att det finns andra sammanhang utanför majoritetssamhällets mittfåra.

Judisk krönika hade ett temanummer om judisk utbildning i Sverige (#3, 2020) och frågade då tre föräldrapar med barn på Hillelskolan varför de valt en judisk förskola/skola för sina barn. Någon svarar att man haft en önskan om att barnen ska kunna känna sig fullt ut bekväma i sin judiskhet genom att befinna sig i en miljö där det judiska är normalt, medan någon annan menar att barnen får lära sig att det finns andra sammanhang utanför majoritetssamhällets mittfåra och att det är naturligt att ingå i många olika sammanhang utan att de behöver stå i konflikt med varandra.

Tidigare i vår offentliggjordes regeringens förslag om ett etableringsstopp för nya skolor och fritidshem med konfessionell inriktning. Judiska Centralrådet kommenterade då att varken skolans huvudmän, elever eller deras föräldrar betraktar skolorna som konfessionella och att myndigheternas definition av ”konfessionell inriktning” bottnar i en kulturkristen majoritetskulturs förförståelse:
”Judiska helger firas inte på samma sätt som kristna helger. Judiska helger uppmärksammas bland annat genom att böner läses över ljus och/eller mat. Att utesluta dessa delar skulle göra det mycket svårt att undervisa om det judiska kulturarvet då det inte skiljer mellan kultur och religion på samma vis som det kristna kulturarvet.”

Medan myndigheter filar på den exakta innebörden av ”konfessionell inriktning”, fortsätter Hillelskolan att juda på för fullt. Över en färskostfylld blintz träffar jag lärarna i judiska kollegiet för att diskutera hur vi kan korsbefrukta judiska studier och hebreiskan med skolans övriga ämnen. 

Kan vi använda de hebreiska bokstävernas nummervärden som matematisk övning? Och kan vi knyta den stundande högtiden shavuot till undervisning om modernt jordbruk och skördande? Visst kan vi det!


Natalie Lantz är doktorand i den hebreiska bibelns exegetik, översättare och medarbetare på Expressens kultursida.



Månens sällskap: Det inre kriget

https://embed.podplay.com/manens-sallskap-1449/det-inre-kriget-128165/light?platform=podplay

PODCAST. Eric Schüldt och Natalie Lantz pratar om att identifiera och namnge sina inre demoner, och om att utkämpa sina inre strider utan att duka under.