Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Min mormor dog när hon såg mig första gången

Marianne Lindberg De Geer är konstnär, författare och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: MICHAELA HASANOVIC EXPRESSEN

Går det att reparera den tidsförlust som isoleringen under pandemin har medfört? Och vad kommer barnen att bära med sig?

Marianne Lindberg de Geer skriver om att vara mormor i Ungkulturens sommarserie om bandet mellan barn och äldre.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. Mina tre barnbarn har jag inte träffat mer än enstaka gånger i någon park, på två meters avstånd, på grund av pandemin. Det sliter sönder mig. En har börjat nollan, en har opererat ett öga och en har gått från att var barn till att träda in i nästa skede i en flickas liv. Och jag har inte varit med. Och jag undrar i min isolering över, om vi kan reparera denna tidsförlust? Om de förstår att jag inte undviker dom? Sally sa en gång när vi sågs på trottoaren här utanför, att hon var rädd att döda mig om hon kom närmare. Vad får barnen med sig av denna hemska erfarenhet? Och jag kan inte låta bli att tänka på min egen erfarenhet av en mormor.

Min egen mormor dog när hon såg mig första gången. Och när jag tog mod till mig många långa år senare, och lite oroligt undrade vad det var mormor egentligen dött av, den där vinterdagen i Falun 1946, svarade mamma: av leda. 

Det skulle dröja tills hon blev 30 år innan hon fick rösta första gången och då var det för sent.

Mormor hette Nanny, född 1891 och ett av nio barn från en djupt gudfruktig, relativt fattig familj, bördig ur de små magra tegarnas, soldattorpens och de många USA-emigranternas land, mörkaste Småland. Hon var också en av de kvinnor i sin generation, som, för att få möjlighet till någorlunda drägligare liv än sina förmödrar, uppmuntrades av familjen gifta sig till en mer välbärgad klass. Det skulle dröja tills hon blev 30 år innan hon fick rösta första gången och då var det för sent. Hon var redan formad av tidsandan, präglad till underdånighet och underkastelse. Mannen fattade besluten. Som ung arbetade Nanny som affärsbiträde i en mjölkaffär, innan hon uppfångades av den några år äldre folkskolläraren Charles, som blev min morfar, en sträng och pedantisk man, som klippt och skuren för arbetet som tillsynslärare, vilket han också var. Det betydde att det var till honom barnen fick gå och få pisk med rottingen om de uppfört sig illa. Att mormor och morfar inte passade ihop, var ingenting som talades om på den här tiden, i alla fall inte i deras tålmodiga och ganska fattiga, därtill djupt religiösa, kretsar.

Mormor och barnbarn.
Foto: Privat

Det finns väldigt få bilder av min mormor och på ingen av de få jag sett, ler hon. Det kan förstås bero på dåliga tänder, men jag skulle tro att det snarare beror på det mamma antydde om hennes dödsorsak vid 55 års ålder: leda. Min mammas och hennes systrar gjorde, som vuxna, stora ansträngningar för att ta sig ur det underläge mormor levt under, även om de alla tre var födda innan rösträtten infördes. De studerade alla och utbildade sig, men själsligen var de tyvärr i mångt och mycket kvar i den underkastelse de ärvt efter mormor Nanny. För mig som miste min mormor strax efter födelsen, har själva ordet mormor alltid varit omgärdat av fantasier om en varm, mjuk och kärleksfull famn att krypa upp i, omslutas av, finna tröst hos. Som naturligtvis älskade en förbehållslöst och alltid stod på ens sida i vått som i torrt.  En äldre nära kvinnlig släkting som inte bara bakade bullar och lagade världens godaste kåldolmar utan dessutom aldrig nånsin glömde ens födelsedag. En som inte dog förrän man själv var vuxen med egna barn som hon naturligtvis också älskade och som älskade henne.

Jag älskar att vara mormor, inte bara åt mina barns barn, utan åt barn jag mött under mitt numera långa liv.

Men mormor Nanny dog efter att ha blickat ner på mig i vaggan, den där vinterdagen 1946. Och fantasin om henne tog sin början. Särskilt när mina föräldrars komplicerade äktenskap uppenbarades för mig. Jag kom att älska sagor och berättelser om snälla mormödrar och äldre tanter som lyssnade, tog hand om, och tröstade små barnahjärtan. Och berättade om den stora världen utanför.

När min egen mamma blev mormor, var min pappa död och min mor en bruten kvinna, som inte orkade axla bördan, som hon upplevde det, av att vara varken mor eller mormor. En stor sorg för oss barn förstås och för mina barn, men kanske mest ändå så här i backspegeln, för mig själv. För det har visat sig att mina barn ser världen som en stor möjlighet, och har man inte en mormor, så kan man skaffa en. Världen är full av trevliga människor och släkten är inte så viktig att den inte går att ersätta. Och jag tänker med glädje hur tiden som gått sen Nanny föddes vid 1800-talets slut, har vidgats och gett oss möjligheter att mötas utanför klanen och de strikta släktbandens hårda regler, dom som jag föddes in i. Jag älskar att vara mormor, inte bara åt mina barns barn, utan åt barn jag mött under mitt numera långa liv. Att få vara det på heltid eller kanske lite då och då. För en mormor behövs alltid, det är min fasta övertygelse. Nu har jag äntligen fått min dos vaccin och därmed visat Sally att hon inte dödade mig och att vi alla nu kan försöka hitta tillbaka till varann igen.


Marianne Lindberg De Geer är konstnär, författare och medarbetare på Expressens kultursida. 


KRAMA BARNBARNEN

Covid 19-pandemin separerade generationerna från varandra. I nyhetsförmedlingen ställdes gång på gång frågan ”När får mor- och farföräldrarna krama barnbarnen igen?” 

Och de som inga barnbarn har undrade varför äldres värde bara mättes i den relationen. 

Expressen Kultur bad några av Sveriges främsta kulturskribenter och författare skriva om ett år av längtan och om bandet mellan barn och äldre.

LÄS TIDIGARE DELAR I SOMMARSERIEN

Sami Said: Jag hade inte bara en farfar – jag hade flera 


Om Mellins raseri – i mediepodden ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=86135&country_iso=se

Så stoppas Jimmie Åkesson från ”Sommar”, Lena Mellins ilska mot Nooshi Dadgostar och historien om när Diamant Salihu tog Zlatan till nya höjder. Expressens mediepodd med Karin Olsson och Magnus Alselind.