Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Min kärlek till Ligetis musik rostar aldrig"

BLÄNDADE. Alexandra Büchel, Maria Sanner och Staffan Liljas.Foto: Markus Gårder
<p>Störande ljuseffekter.</p>Foto: Markus Gårder

Folkoperan sätter upp "Ligetiland" med musik av György Ligeti.

Lars Sjöbergs kärlek till den ungersk-österikiska tonsättaren är evig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONSERT

LIGETILAND

Regi Ellen Nyman

Dirigent Franck Ollu

Kammarensemblen Folkoperan, Stockholm

Speltid 1.5 t.

Om man inte tror T S Eliots profetia att vår värld skall sluta med gnäll och inte skräll - not a bang but a whimper - kanske vi väljer ett sista tick från den siste överlevaren av 100 metronomer.

Med György Ligetis "Poème symphonique" för denna udda besättning inleds Folkoperans sejour i "Ligetiland". Suveräna sångare och instrumentalister intar sedan scenen med bland andra Alexandra Büchels extrema koloraturer i "Mysteries of the macabre", Kammarensemblen med Ligetis virtuosa kammarkonsert, den imaginära minioperan "Aventures" och det vid det här laget klassiska "Lux aeterna".

Ellen Nyman har satt lätt scenisk dutt över de vokala äventyren men kunde sparat på störande ljuseffekter, såväl i "Lux aeterna" som i metronomstycket, som båda bäst avnjutes bakom slutna ögon. Den elektroniska "Artikulation" har svårt att avnjutas alls men kan ursäktas med att tillhöra både Ligetis och den musikaliska elektrofonins valpiga ungdom.

Tonsatt kvantfysik

Jag blir alltid lika upplyft av att möta Ligetis musik i levande framförande, han tillhörde 60-talets mest vitaliserande musikprofiler i Stockholms musikliv. Men alltmer hungrar jag efter att få en repris på hans föredrag från Alpbach sommaren 1961, där han bara teg och lät publikens reaktioner stegras till en veritabel operascen med recitativ, arior och ensembler.

Verket, om man får kalla det så, finns faktiskt upptaget i hans opuslista och delar mycket i hela sin struktur med genomarbetade kompositioner som "Aventures" och kammarkonsertens endast för djupgående algoritmisk analys mottagliga tredje sats.

Men "tänk dig tonsatt kvantfysik", som Folkoperans reklam lyder, håller inte riktigt. Ligeti må vara lika seriöst komplicerad som någonsin kollegerna Boulez och Stockhausen, men han äger en lätthet, en musikantisk nyfikenhet som den högbrynta Darmstadtskolan i stort sett saknar. I 1960-talsavantgardet rådde strikt dansförbud, men Ligeti dansade likafullt.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.