Otryggheten fanns överallt. Prylar fördärvades eller stals om man vände ryggen till. Rutor slogs i smulor. De ertappade blånekade, deras familjer vrålade mot anklagelserna.
Stora hundar sprang lösa och bet folk. Bestarna fick en kula, ersattes av valpar som också de skulle bli vanskötta. De ryade konstant. Tyst! Tyst på dig!
Karlar fyllkörde jämt, stannade till, skröt om nya kontroverser eller upprepade gamla. Flera grannar saknade kranvatten och avlopp, de luktade. Ett hushåll levde extra knapert, betalade livränta efter ett urartat fylleslagsmål. Offret blev aldrig som folk igen.
Vapen drällde i nästan alla hem: hagel, mausers, bajonetter, M/45-or. Grannen tog livet av sig med en kaliber tolv. Andra ringde polisen innan de tryckte av i munnen. Min bästa väns storebror knäpptes i ett bakhåll, några och tjugo. En annan kompis brorsa knivhöggs i ett fylleslag. Självmorden och morden spred sorgen som försvagande epidemier.
LÄS MER: Sven Olov Karlsson om när hans släkts skog gick upp i rök
Rökte framför "Sportspegeln"
De vuxnas jobb gick åt helvete i massor. Eller de förtidspensionerades. Eller fastnade i oklar försörjning. Några jobbare var usla på svenska, led av krigsminnen, saatana perkele. Inte bara svordomarna sögs upp i vår jargong: maito i kaffet? Kiitos.
Man anförtrodde sig aldrig, för alla skvallrade tvångsmässigt. Bak gardin kikade gummor som övervakningskameror. Spiraler av skitsnack skapade fejder eller polisanmälningar. Karlar spejade tills grannen blev ensam hemma, styrkte sig, smög dit: lägg dig inte i för fan!
Det gick vågor av obegriplig skadegörelse som hämnd eller jävelskap, stängslen klipptes, djuren irrade ut och blev påkörda.
Ryggbrutna pappor rökte framför Sportspegeln. Mammor spelade bort dagarna i bingohallen. Kvinnor skämdes för sina blåmärken. En karl örfilade sin fru på dansgolvet så hon damp omkull.
Lite fick man ju ändå faktiskt förstå honom, sa folk.
En annan tant berättade för mig hur svårt hon haft att göra slut trots all misshandel eftersom hon nästan var blind.
LÄS MER: Lars Gustafsson var byns egen Gandalf
Bilbatteri exploderade
Tjejerna kallades madrasser och tafsades på. Lärarna ryckte på axlarna, liksom när biffar hamrade på mesar. Polisgrepp så ligamenten knastrade. En småväxt kille trycktes ända in i sitt skåp och grät bakom plåtluckan.
Eleverna som sniffade och knarkade bar reptilens orubbliga blick. Så vi fördrev rasterna ute på byn, där tandlösa psykpatienter hötte efter oss.
Små barnfingrar trycktes mot spisplattan. Tjat kunde orsaka flatsmällar, ute bland folk också. Lekkamrater klämdes ihjäl i sopcontainrar. Pojkar drunknade, blev överkörda, trillade från tak. Ingen brydde sig om vad vi hittade på.
I femman exploderade ett bilbatteri i ansiktet, jag blev döv. I nian svetsade jag ihop en sandloppa och voltade. Körde cross utan körkort till plugget. Alla höll på så. Ta småvägarna, sa pappa.
LÄS MER: Motorburen barndom på fyra farliga hjul
Dåligt ölsinne
Verkstadsläraren var ökänd sedan årtionden. Han stank sprit och skällde medan han körde livsfarliga traverser och fräsar. På avslutningen pissade han ner sig. Vi gick ut med usla betyg. Fick direkt förslitningsskador i oset av skämt kylvatten och snuskiga gliringar. Det jobbade stupfulla där också. Bas och fack vågade inget göra. Många smög hem verktyg eller ämnen.
Två barndomspolare dömdes för sexövergrepp på minderårig och misshandel av flickvän. Andra bekanta hade dåligt ölsinne, vevade vilt, åkte in.
Stereoapparater, verktyg och dunkar snoddes regelbundet ur våra bilar. Innanför garderobernas metallfolie växte gräs, folk rökte sig tjatiga och tröga. Hembränningen flödade. Fyllechaffis i natten, iskall av trötthet. Mätaren darrade mot 160. Sömnbrist och meningslösa risktaganden var mandomsprov, nödvändiga att ständigt upprepa.
En vän fylledök i sjön, bröt nacken.
Lasermannens offer
Hus brändes i pyromaniska raider. På festerna kom objudna skinheads, satte på sina skivor. De rörde sig furstligt sakta i sina bomberjackor, förtjusta över vår lamslagenhet. Såklart vi var rädda. De dödade ju folk.
En kedjerökande kompis lade ett avsågat hagelgevär på köksbordet och skojade om Lasermannens offer. Jag köpte en pump med kravallkolv och en billig karbin av en modell som långt senare blev känd genom terrorattentatet på Utøya. Älgjakterna: att desperat meja ner djur för att inte själv komma i skottlinjen för skjutgalna alkoholister.
Sedan bytte jag Västmanlands helvita glesbygd mot blandad betong. Tensta. Jakobsberg. Hagsätra. Bagarmossen.
Andningen lättade. Axlarna sänktes.
Äntligen ifred.
Förorterna har väl också problem. Men no go? Nej du, jag säger comfort zone.
Sven Olov Karlsson är författare och skribent på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Västmanland".