Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mikael Wiehe hånar förtryckets dödsoffer

Mikael Wiehe, en förtryckets apologet? Foto: Lasse Svensson
Fidel Castro. Foto: Mediapunch/Rex/Shutterstock / MEDIAPUNCH/REX/SHUTTERSTOCK REX FEATURES

Mikael Wiehes dikt till Fidel Castro hade passat bättre i Moskva 1937.

Historikern Gustaf Johansson tycker att musikern är både okunnig och hånfull.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När Mikael Wiehe (Aftonbladet Kultur, 4/12) diktar om den nyligen avlidne Fidel Castro är det som att tiden stått stilla.

"Vad de måste ha fruktat, hatat, avundats och avskytt dig", skriver Wiehe till Castro i den ena romantiska strofen efter den andra. Vilka de vars reaktioner på den kubanske diktatorns liv och död han listar egentligen är förblir dikten igenom outsagt. Och det hör väl till genren: utan en bekvämt ansiktslös fiende blir det ingen revolutionär kamp, går det inte att sträcka ut dess limbo i det oändliga och rättfärdiga årtionde efter årtionde av strypgrepp på det mänskliga i den goda sakens namn.

 

LÄS MER: Mikael Wiehe stolt över Leninpriset

Wiehe känner till lägren

Det är en ton som hade gått hem i Moskva 1937, i Peking 1969 och i Phnom Penh 1976. Kanske ännu hellre bland de västerländska intellektuella som under hela 1900-talet stått bredvid och nickat medhåll, mumlat och urskuldat. I den mån dessa radikaler i efterhand har kunnat gömma sig bakom sin ungdom och att de inget visste eller kunnat veta, vilket i sig är tveksamt, gäller för Wiehe något annat.

Han vet.

Han känner till lägren, skjutplatserna och fängelsesystemen, har full tillgång till allt det som dolts bakom propagandans välputsade fasader.

Han måste känna till konsekvenserna och har också ett ansvar att göra det. Allt som står mellan honom och kunskapen är ett bibliotekskort och viljan att ta in den.

Och ändå skriver han, som vore det 1937, 1969 eller 1976, som om dessa förflutenheter aldrig existerat.

 

LÄS MER: Castro är död – minns honom som diktator

Wiehes hån mot de döda

Det är inte bara häpnadsväckande okunnigt, utan också ett hån. Alla dessa döda människor och sönderslagna samhällen raderas ur historien så att välnärda låtsasradikaler som Wiehe ska kunna häva sig upp på barrikaderna och inbilla sig att de har en historisk roll att spela.

Det är trams, har alltid varit det, och därtill den värsta sortens omoral: den enes död, den andres karriär. Det enda trösterika med Wiehes dikt är att den formar en nästintill perfekt bild av det samhälle Castro byggde och det slags människor som sådana samhällen både skapar och kräver: ”lögnarna, lismarna, utsugandets och förtryckets apologeter […] opportunisterna, medlöparna, överlöparna, rövslickarna.”

 

Följ Expressen Kultur på Facebook – så missar du inga texter

 

Gustaf Johansson

Kulturen@expressen.se

Gustaf Johansson är doktorand i historia.