1988 skröt George Bush, då vicepresident, om hur han tillsammans med Ronald Reagan lotsat USA ur normlöshet till patriotism. För att illustrera förändringen beskrev Bush den äldre hur samhället kastat det frihetslängtande motorcykeldramat Easy rider åt sidan för att i stället hylla Clint Eastwoods supersnut i Dirty Harry.
Vicepresidentens publiksociologi fungerar som utgångspunkt för Michael Tappers biografi över Eastwood. Med en förkärlek för ideologikritiska observationer återberättar Sydsvenskan-kritikern skådespelarens prestationer, från genombrottet som hård, cynisk och namnlös hämnare i Sergio Leones spaghettivästerns till de klassiska dramer en äldre Eastwood har åstadkommit från registolen.
Men i centrum för Tappers initierade karriärsteckning står Dirty Harry Callahan - den skjutglade chauvinisten som i den tysta majoritetens namn rensar upp efter liberal släpphänthet visavi kvinnor, minoriteter och kriminella. Eastwood spelade Harry i fem filmer, och Tapper ger inte mycket för den kände republikanens egna utsagor om att han aldrig insåg hur kontroversiell karaktären var. När kritikern Pauline Kael beskrev Dirty Harry som fascistisk svarade Eastwood att hennes omdöme var en konsekvens av missriktad attraktion: hon ville egentligen bara knulla med honom.
Det är givetvis de hårdkokta våldsdåden snarare än hans romantiska och musikaliska eskapader som gjort Clint Eastwood till en av Hollywoods allra största. När han har försökt nyansera sin persona har publiken svikit. Men som Tapper påpekar kan han ändå inte begränsas till en fascistoid machoikon.
Franska cineastbibeln Cahiers du cinéma har dubbat Eastwood till auteur, och efter socialt medvetna Dirty Harry-korrektiv som A perfect world har högern tagit sin hand ifrån honom. Senare i år kommer J Edgar, Eastwoods uppgörelse med kommunistjägaren och böghataren J Edgar Hoover. Premiären blir knappast någon tebjudning.