Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Metros unika idé går ett tragiskt öde till mötes

Metros tidningsställ, utan tidningar. Foto: HENRIK ISAKSSON/TT / /IBL
Mattias Fyrenius. Foto: ALEXANDER MAHMOUD / ALEXANDER MAHMOUD
Christen Ager-Hanssen. Foto: Leif Brännström

Metro var en av de mest unika svenska medieidéerna någonsin.

Mattias Fyrenius kommenterar en tidnings fall. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MEDIEKOMMENTAR. ”Journalister passar inte längre in i tidningen Metros affärsmodell” sade Metros omstridde vd och ägare Christen Ager-Hanssen till Expressen under tisdagen (25/6) när rykten började florera att nästa steg tagits på Metros egen golgatavandring. Tidningen, som redan är under rekonstruktion, är i djup kris och det är inte mycket som tyder på att den ska kunna överleva. Ager-Hanssen medger att läget är besvärligt och att de kommer att begära en förlängning av rekonstruktionen. 

Redan nu står det klart att Tidningen Metro som vi en gång känt den är död, frågan är väl om varumärket Metro i någon form kan överleva. Ager-Hanssen talar om att de enbart ska köpa in material från olika så kallade contentbyråer och målet är att tidningen ska bli helt digital. Som alltid hoppas jag att tidningar ska överleva, men frågan är vad Metro är på väg att bli. Om något. Definitivt inte en tidning i alla fall. 

Något liknande har aldrig skett i svenska medier, knappast ens i världen.

Obetalda löner, enorma skatteskulder, uppsagda journalister och hot om vräkning. Ingen kan skylla tidningen Metro för att inte ha varit nyhetsledande den senaste tiden. Tyvärr inte genom sin egen bevakning utan för den ekonomiska och moraliska härdsmälta som i realtid spelats upp för våra ögon. Något liknande har aldrig skett i svenska medier, knappast ens i världen. Tragiskt men inte oväntat. Även om den norske ägaren Ager-Hanssen i infernoliknande utspel skriker att allt ska lösa sig har nog det sista kapitlet i den nordiska delen av historien om Metro kommit till sitt slut. Den kaxigt gröna Metro-färgen har för alltid tappat sin lyster. Men jag hoppas tidningen ska minnas för sin historia, inte för dess på alla sätt ovärdiga slut.

Det var januari 1995 och Stockholms medievärld surrade av rykten. Jan Stenbeck skulle lansera en ny tidning, sades det. Ingen visste vad eller varför, men alla var säkra på att det bara handlade om pengar och att det skulle bli något vulgärt. Nu skulle Stockholm till slut få sin skandaltidning likt en tysk Bild-Zeitung eller engelska The Sun.

Den billiga tidningen

När Metro väl kom ut med sin första tidning den 13:e februari 1995 blev alla förvånade. De tre grundarna (Robert Braunerhielm, Monica Lindstedt och Pelle Anderson) hade tillsammans med Stenbecks snabbfotade soldater levererat något helt annat än väntat. Det som mötte Stockholmspendlarna var en stramt redigerad, närmast lite präktig tidning, som kortfattat gav en snabb uppdatering om vad som hade hänt i Sverige och världen. Inga skandaler och inga braskande rubriker.

Förklaringen var enkel. Gänget bakom Metro hade insett att det billigaste sättet att göra en tidning var att närmast helt och hållet basera den på så kallat nyhetsbyråmaterial som kunde köpas billigt från TT. Stenbeck hade säkert gärna gjort en skandalmarinerad The Sun, men det var helt enkelt för dyrt.

Perfekt tidsfördriv

Metro blev snabbt en succé hos såväl läsare som annonsörer. De hade inte bara hittat ett nytt sätt att producera tidningen på utan även ett revolutionerande sätt att distribuera den. De inledde ett samarbete med SL om att få dela ut tidningen i kollektivtrafiken. I en tid före smartphonen blev den korta och lättlästa Metro ett perfekt tidsfördriv. Stockholms generellt låga tidningsläsande gjorde även att man kunde attrahera helt nya tidningsläsare.

Detta var kanske Metros viktigaste bidrag, de fick ungdomar och invandrare att bli tidningsläsare. En stor och ofta förbisedd samhällsinsats. De lokala annonsörerna/butikerna i Stockholm älskade tidningen. Plötsligt hade de fått en reklamkanal som verkligen nådde ut till målgruppen. Pengarna rullade in.

Framgången för Metro var monumental och de blev snabbt inte bara Sveriges största dagstidning utan var under en period faktiskt världens mest lästa tidning med en utgivning i mer än 20 länder och som mest 18,5 miljoner dagliga läsare. En svensk medieuppfinning som blev störst i världen. Respekt. 

Steve Jobs med en Iphone 4 i handen. Foto: PAUL SAKUMA / AP

Konkurrenterna satt inte stilla. Många försökte utmana Metro med liknande tidningar (Stockholm News, Stockholm City, Punkt SE och 20 Minuter för att nämna några), men Metro lyckades ofta stå kvar som segrare.  Den konkurrent som till slut skulle bli Metros och gratistidningens baneman var i stället helt enkelt smartphonen som kom att fylla precis den lucka som Metro tidigare gjort.

Det vilar ett tungt ansvar på Christen Ager-Hansen för Metros genomklappning och nu vad det verkar närmast okontrollerade färd mot slutet, men frågan är om inte Steve Jobs och hans Iphone sedan länge hade krattat gravgången. Att Metros dagar var räknade var väntat och kanske till och med oundvikligt även under ett annat ägarskap, men sättet det skett på är bara tragiskt och djupt ovärdigt en av de mest unika svenska medieidéerna någonsin.

 

Av Mattias Fyrenius

Mattias Fyrenius är medieanalytiker och styrelseledamot i Bonnierförlagen.

 

FOTNOT. Till Medievärlden (25/6) säger Christen Ager-Hanssen att inget beslut om att säga upp alla journalister och fylla Metro med material från contentbyråer är taget. Han hävdar att han nu inte är VD och tillägger att det är upp till styrelsen att fatta beslut av den sorten och att han inte sitter i styrelsen för Tidnings AB Metro.