För en dryg månad sedan spreds filmklipp från meteoritregnet över Tjeljabinsk blixtsnabbt på nätet. Vi var många som följde det klarvita skenet över himlen. På några klipp fastnade hus, billboardtavlor och ljudet av ryska popdängor.
Det är förmodligen de första moderna bilderna av ett Ryssland bortom Moskva och Sankt Petersburg som fått global spridning. I jordens till ytan största land brukar inte ens de inhemska tv-kamerorna röra sig särskilt långt från Kremls murar. Man kan nästan säga att Ryssland lider av ett underskott av bilder och berättelser - både inför sig självt och inför omvärlden.
Inte blev det bättre av att den ryskspråkiga litteraturen närmast imploderade efter Sovjetunionens fall. Censuren försvann, men det gjorde även förlag och distributionsnät och dammportarna öppnades för billig underhållning.
Två namn lyckades hävda sig och slå igenom: Viktor Pelevin och Vladimir Sorokin. Var och en hade sin stil, men de förenades av sarkasm och en dystopisk blandning av fantasi, historia och framtid. Tillsammans med en stark våg av fantasy och science fiction har de kommit att prägla förväntningar på det som översätts från ryska.
Två litterära priser har betytt mycket för att successivt ändra den bilden. Redan 1992 instiftades det engelskinspirerade ryska Bookerpriset som sakta ökat i betydelse och innebär att ryska romaner hittat bredare läsarskaror. Men viktigast är kanske Debutpriset som delas ut till aspirerande författare upp till 25 års ålder och som närmast kan beskrivas som en folkrörelse för litteratur. Varje år skickas det in 30 000 - 50 000 manus till den väldiga apparat av författare och kritiker som vaskar fram ett tjugotal finalister.
På svenska finns nu en samling med de tolv författare som hittills vunnit Debutpriset och flera av dem förtjänar verkligen en bredare läsekrets. Sergej Sjargunovs litterära reportage från Tjetjenien väcker skickligt känslan av ett kuvat samhälle som jämkar sin särart med påtvingad rysk tillhörighet. Irina Bogatyrjovas två inledande noveller är road movies från vidsträckta vidder, men också berättelsen om en ung tjej som erövrar friheten längs vägarna genom skicklig hantering av männens villkor.
I ett förord skriver författaren Olga Slavnikova - ordförande för Debutpriset - att dessa unga röster är befriade från sovjetiskt arv. Snarare lever historien kvar som ruiner, minner om något som aldrig kommer tillbaka. Gemensamt för författarna är viljan att fatta någon befintlig prosatraditions hand.
Detta är inte längre 90-talets svedjebruk där allt gammalt - sovjetlitteraturen, dissidenternas samizdat, den klassiska ryska romanen - skulle brännas och jord åter varda. De här novellerna vill inte börja om, är därmed både samtida och lite retro. Det kanske måste vara så. De vill vara litteratur på ett beprövat sätt.
Uralbergen som hamnade i världens fokus under meteoritregnet är nog en mytisk plats i de flesta svenskars medvetande redan som det är. Men i Olga Slavnikovas första roman på svenska - "2017" - sveps de in i ett sagodis. Här i gränslandet mellan det europeiska Ryssland och Sibirien spelar bergen och stenarna en huvudroll. Ädel- och halv-ädelstenar kan plockas ur marken som "bär och svamp".
Första gången vi möter huvudpersonen Krylovska ska han hjälpa professor Anfilogov i väg på en rubinletarexpedition i bergen. I samma veva träffar han den alldagliga och dystra Tanja som utövar en svårförklarlig dragning på honom och de blir älskare. I staden närmar sig hundraårsdagen av bolsjevikernas oktoberkupp - 2017 - och firandet verkar leda till en upprepning av de bittra strider mellan rödgardister och de vita som präglade denna trakt. Denna gång som fars - men med en lika verklig blodspillan.
Senare försöker Krylov fly all yttre påverkan - särskilt kvinnors och statsmaktens - i en hemlig lägenhet som han har försett med pansardörr. På dessa femtio kvadratmetrar vill han ensam vara källan till alla orsakssamband. Men allt ifrån avlopp till sexuella begär tvingar honom att ställa sig till ödets förfogande.
Översättarna måste ha åsamkats en hel del huvudbry av romanens trassliga och bildtunga meningar och jag önskar nästan att de hade tagit sig större och säkrare friheter med dem. Alltför ofta har jag fått läsa om en sida.
Slavnikova är Sorokins och Pelevins generationskamrat och det märks i både kulturpessimismen och förkärleken för karikatyrer. Men det är samtidigt en helt annan sorts prosa, moralisk, snarare än omoralisk. Den hakar in i Faustmytens främsta verk på ryska - Bulgakovs "Mästaren och Margarita". Och precis som i den berättelsen är det inte säkert att det onda är det som kommer flygande på en kvast. Djävulen ställer de viktigaste frågorna. Svaren får vi däremot formulera själva. I "2017" ligger de begravda bland bergen, vaktade av draken. Kristallens skärpa är bara en dröm.
Under ett Sverigebesök för en dryg månad sedan uttryckte sig Slavnikova så här om bidragen som skickas in till Debutpriset: "Det vi ser just nu är en osedvanligt begåvad generation ryska författare. Helt säkert om man jämför med min generation." Och fortsatte: "Det finns en mening med att det föds så många bra författare i Ryssland just nu. De uppfyller ett närmast naturligt behov och naturen vet vad den gör."
Jag är inte lika övertygad om naturens klokskap, men jag vet att den inte tål något vakuum. Och när behovet är så stort och bilderna och berättelserna så få - då uppstår ett tryck. Så hon kan mycket väl ha rätt. Vi kan stå inför en ny explosion av rysk litteratur.