Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mental tandborstning för vår unkna samtid

Journalisten Niklas Orrenius.Foto: Åsa Sjöström
VATTENDELARE. Konstnären Lars Vilks har blivit projektionsyta för både radikala islamister och högerextremister.Foto: Tomas Leprince
"Skotten i Köpenhamn".

Niklas Orrenius bok om Lars Vilks präglas av både nyfikenhet och en uppfriskande klarhet.

Jens Liljestrand ser en journalist försöka överblicka vår tids stora ödeskamp.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

jag såg vem du är

rymden spänner en kall hane

tygdockan kisar med ögon som fattas

 

Bruno K Öijers dikt "Vi lägger det svarta puzzlet" gavs ut första gången 1990, men den apokalyptiska stämning av rädsla och vanmakt som den frammanar är mer giltig än någonsin. Det är omöjligt att läsa rader som "sjuka drog lott / om vem som ska bota landet" utan att för sitt inre se Åsa Romson gråta, Kent Ekeroth flina, Ebba Busch Thor slira och SVT:s programchef Jan Helin gå vilse i en debatt med sin egen personal.

I denna unkna hopplöshet känns Niklas Orrenius reportagebok "Skotten i Köpenhamn" som en mental tandborstning. Utan att leverera givna svar överblickar den med uppfriskande klarsynthet vår tids stora moraliska och politiska ödeskamp, slagfältet där rasism, fundamentalism och mångkultur på något vis tycks triumfera samtidigt.

SAKPROSA

NIKLAS ORRENIUS

Skotten i Köpenhamn. Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser
Albert Bonniers, 412 s.

Panorama över dagens extremism

Med utgångspunkt i terrordådet i Köpenhamn den 14 februari 2015, då Lars Vilks, den förmodade måltavlan, tvingades söka skydd i ett kylrum, växer boken sakta och metodiskt till ett panorama över extremism i dagens Sverige. Orrenius kontaktar Vilks och får chansen att följa honom tätt i hälarna i hans vardag som hotad, hatad och i den svenska kulturdebatten radioaktiv konstnär.

Parallellt intervjuar han imamer och konstvetare, Fredrik Reinfeldt och danska Lars Vilks-kommittén, Sverigedemokrater och närpoliser. Han väver in såväl Peter Mangs som Guantánamo-svensken Mehdi Ghezalis historia. Han vänder på varje sten, nystar i varje tråd, driven av en egenskap som jag egendomligt ofta saknar i sammanhanget: en uppriktig nyfikenhet.

 

LÄS MER: "Det som var rasism förr är regeringspolitik nu"

En skam för svensk offentlighet

Därtill en sällsynt förmåga att tygla sitt patos och ta in flera känslor samtidigt. Ja, det är en skam att stora delar av den svenska offentligheten har vänt Lars Vilks ryggen; det blev knappast en #jesuisvilks-rörelse efter attentatet i Köpenhamn och när han skrev en konstteoretisk text om Anna Odell till en utställning på Kulturhuset i Stockholm fick han besked om att han inte var välkommen till vernissagen.

Samtidigt framstår Vilks som en representant för både det bästa och det sämsta i den moderna intellektualismen: å ena sidan yttrandefrihet och kreativ kompromisslöshet, å andra sidan ett obstinat insisterande på att allt är konst, en lek med positioner och identiteter, en oändlig spegelsal.

 

LÄS MER: Hon är kvinnan bakom "Julia Caesar"

Hot mot Orrenius själv

I ett av bokens sårigaste partier blir Orrenius själv en måltavla när han hängs ut på nätet av den rasistiska krönikören Julia Caesar, som han försökt komma i kontakt med (i samma veva avslöjade Annika Hamrud på Expressens kultursida att den före detta journalisten Barbro Jöberger låg bakom pseudonymen).

Orrenius barns mobiltelefonnummer sprids på nazistiska hatsajter, han tvingas skaffa skyddad identitet och hela hans liv måste läggas om. Mitt i denna turbulens envisas Vilks med att fortsätta betrakta alltihop som en "performance" och bloggar entusiastiskt om att "verket blir interaktivt och Orrenius får stå ut med en svärm av nät- och telefonhatare". Med karakteristisk stillsamhet noterar författaren att han just denna dag har svårt att intervjua Vilks med "professionell distans".

 

LÄS MER: Lars Vilks: "Jag kommer aldrig flytta hem igen"

En annan berättelse om Sverige

Och kanske är det just denna stillsamhet som till sist gör "Skotten i Köpenhamn" till en så förlösande läsning. Orrenius lågmälda strävan efter att objektivt förstå vår samtids stora ödesfråga, lägga detta enorma svarta pussel av hat, fördomar och utsatthet, blir en motberättelse i sig. Det går att lyssna, det går att lära. Det är inte försent.

En oväntad känsla av optimism växer i boken, i takt med att horisonten flyttas bortom Vilks. Slutkapitlet är episkt, ett porträtt av den svenskiranska 43-åringen Mahu som jobbar på demensboende i en liten ort och ägnar fritiden åt konststudier. Hon har slutat lyssna på imamerna och överväger att måla sin egen Muhammedbild till en islamkritisk bok.

Här hittar Orrenius en annan berättelse om islam och Sverige, konst och frihet. Och den har bara börjat.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.