Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mellan verben brister diskussioner ut

Antikt imperium. Relief från fasaden till tronsal i Babylon.

Foto: Mikael Lammgård

Ola Wikander.

Foto: Susanne Svensson

Ola Wikander om fornspråkens och de religiösa texternas vidunderligt upplysande brygga mellan forn- och nutid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

De kommer in i mitt arbetsrum, och efter allmänt prat om världen och livet slår vi upp våra volymer. Vi är bara fyra, mina studenter och jag. På några minuter skall vi röra oss från en lundensisk eftermiddag till 500-talet före Kristus, till texter om israeliternas exil i Babylon, dit de hade förts efter att Jerusalem förstördes 587 före Kristus.

Tillsammans - i dialog, under skratt och prat - tar vi oss in i den klassisk-hebreiska texten. Analyserar varje verbform, lyssnar till ljuden, talar om hur författaren funderar kring dåtidens storpolitik och hur han eller hon vill se en gudomlig hand i den.

Det är egentligen magiskt. Fyra personer i en svensk universitetsstad kan med hjälp av språkstudierna slå en brygga genom historien, till en annan tid - men en som i vissa avseenden är lik vår egen.

 

GT och världsreligionerna

Texterna talar om relationer mellan stormakter och migrationer, om folk och religiösa konflikter. Och detta är texter (ur Gamla testamentet) som har påverkat hela världen genom judendomen, kristendomen och (indirekt) islam. Det är texter om forna tiders människor, och om hur de försökte förstå den värld de levde i. Genom att läsa deras ord kan vi återskapa en liten del av deras värld.

Att studera förmoderna texter är ett långsamt arbete. Språkkunskap, historia och (ofta) religionshistoria griper in i varandra. Och det är verkligen ingen meningslös verksamhet: att närläsa dessa texter som påverkat världen så mycket lär oss att förstå både nu och då. Det visar kopplingarna mellan nutiden och den bakgrund den vuxit fram till, att världen inte började på 1900-talet.

 

Texten som ankare

Mitt emellan verbformsanalyserna brister diskussioner ut - om idéhistoria, om dagens världssituation, om litteratur. Men texten finns där hela tiden som ett ankare, som ett sätt att närma sig några antika människors liv.

Just så kan vi förstå något av de liv som levts av människor i oerhört annorlunda miljöer, kanske med väldigt annorlunda föreställningar och idéer. Genom att låta texten vara ett studieobjekt - men ändå leva sig in i dess minsta vindlingar - kan vi för några timmar besvärja fram delar av en värld som sedan länge är död.

 

Dialogen växer

Vi är som sagt bara en lärare och tre studenter - på denna Avancerade kurs, som det heter. Men det är heller inget svaghetstecken. Dialogen mellan lärare och student, och mellan studenterna själva, lever upp och växer. Varje gång man läser texterna möter man dem på nytt, genom en ny läsares analyser och idéer.

Att studera texter som skrevs av människor för mycket, mycket länge sedan kan lära oss mer om både det som är väldigt likt oss och det som är väldigt olikt - det kan göra oss till lite mer medvetna delar av den historia vi inte kan låta bli att vara delar av. Och när man sitter där, i ett lundensiskt akademikerarbetsrum - kan man resa i tiden.

Genom språket.

Genom texten.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!