Megamaestro

Publicerad
Uppdaterad
BERLIN. Herbert von Karajan är den tyska världens megasvar på Ingmar Bergman. Han är en hel epok som går från skotten i Sarajevo till perestrojka och paparazzi.
Vad tyckte ni om Karajan, frågar jag ett äldre par som mumsar italienska delikatesser på varuhuset KaDeWe i Berlin.
– Jag är ingen musiker, säger mannen, men nästan vem som helst blir ju bra tillsammans med den där orkestern.
Karajan, arbetsnarkoman med cashmeretröja över axlarna och lustyacht i St Tropez, fick och hatade epitetet jetsetdirigent. Han levde under föreställningen att han var ”efterbliven” – det klena andrabarnet som kämpade för att komma i kapp storebror ända sedan han var fyra och spelade piano offentligt för första gången.
Han kom i kapp, med råge. Och då menar jag inte värstingbilarna som Porsche ständigt försåg honom med. Karajan efterlämnade en förmögenhet på 500 miljoner schweiziska franc (2,98 miljarder kronor). Så rik har ingen blivit på att dirigera, varken förr eller senare.
Han föredrog de tyskspråkiga mästarna och eftersträvade ett strömlinjeformat klangideal som med tiden gjort honom allt mindre intressant och utbytbar mot mer profilerade uttolkare. Lika ointresserad som Karajan var av modern musik, lika fascinerad var han av ny teknik. Vid ett repetitionstillfälle lät han sig sammankopplas med mätningsapparatur som används för att kolla astronauter. Och när han regisserade, för det gjorde han också, Don Giovanni, lät han kommendanten stiga ner från rymden som en urmodig Darth Vader.

Jag står framför det gigantiska konserthuset bortanför det ännu mer nybyggda Potsdamer Platz. Berliner Philharmonie är en modern dröm från 60-talet, ett futuristiskt skrytbygge med inspirerande insida. Är det någonting som Karajan verkligen har lämnat till eftervärlden så är det detta Pantheon som breder ut sig och tornar upp sig här som ett enormt cirkustält, 34 meter upp mot himlen.
Publikraderna sluttar dramatiskt och omringar podiet inne i den stora salen. Likt musikpassagerare i stora klippblock vänds allas blickar mot dirigenten i salens epicentrum. Hans Scharoun ritade huset enligt Karajans direktiv. Det är här de allra bästa får spela. Det är hit alla vill.
Karajan jämförde sin konst med den sortens naturmysterium, som får fågelflocken att flyga disciplinerat, mot samma mål. Dirigering var ”konsten att veta när man inte ska störa orkestern.” Förutom naturromantiker var Karajan estet och medialt geni. På så sätt utvecklades han i takt med tiden.
Han såg bildmässigheten i en chorusline cellister och lät spanska skolans Lippizanerhästar dansa till Johann Strauss Annen-Polka i nyårskonserten från Wien 1987. Att låta pukisten korsklippas med åskväder under stormen i Beethovens pastoralsymfoni var helt i linje med hans idé om musiken som naturfenomen, inte konstigt att Kay Pollaks dirigent i filmen Såsom i himmelen yrar om att ”musiken finns där, vi behöver bara hämta ner den”.

Karajan hade en favoritfågel. Det var örnen, rovfågeln som för evärdliga tider kommer att förknippas med Nazityskland. Österrikaren Karajan förklarade att han gick med i nazistpartiet för att kunna jobba, som en sorts levande lightversion av Max Detwailer i Sound of music. Han gjorde det som förväntades av kapellmästaren på Aachenteatern, i en västtysk delstat. Under denazifieringstribunalen i Wien, mars 1946, sa Karajan att han kunde gå i ed på att han aldrig hade deltagit i någon nazistisk propaganda.
Nåja, om man inte anser det vara politisk propaganda att dirigera "Horst Wessel" i Paris under den tyska ockupationen.
”Karajan gjorde aldrig nazihälsningen”, vittnade Berlinerfilharmonikern Josef Koller.
”Antingen håller man på med musik eller politik”, slog Karajan fast.
Hans andra fru, symaskinfabrikören Gütermanns Anita, var ”fjärdedelsjudinna”, vilket på sätt och vis äreräddade Karajan för eftervärlden. Goering var starkt emot deras äktenskap. ”Das Wunder Karajan”, Deutsche Grammophons guldkalv och statskapellmästaren för Berliner Staatsoper skulle ju bokstavligen ange takten för den stortyska musiken. Men Goebbels sa ja.
Under något år efter kriget hade Karajan dirigeringsförbud på grund av sina nazikontakter, men det ledde bara till att han blev ledig och scoutad av EMI:s Walter Legge som tog honom till London för att göra skivor och tjäna pengar med nystartade Philharmonia orchestra. Efter ett års pultkarantän var allt förlåtet. Han tog kommandot över den ena styrkan efter den andra. 1948 Wiener Symphoniker och 1955 Berliner Philharmoniker. 1956 blev han konstnärlig ledare för Salzburger Festspiele och året därpå för Wiener Staatsoper.
Det finns en taxivits som går ut på att Karajan kliver in i bilen och får frågan ”Vart?” Han svarar: ”Vart ni vill, jag är efterfrågad överallt.”
Det var naturligtvis mindre roligt för alla andra dirigenter. Och regissörer, för den delen.

I januari dissade den kritiske Karajanbiografen Norman Lebrecht hundraårsjubileet i en rasande krönika på scena.org. Han skrev att till och med parisarna fått Karajanfnatt och att Karajan tränger ut allt som är intressant i skivbutikerna.
På Dussmanns stora kulturvaruhus i Berlin är hajpen smakfullt nedtonad, med känslan av att han är en bland många andra. Visst sänder tv fluffiga tillbakablickar där till och med Karajans hårfrisör intervjuas om den berömda pannlocken och visst märks en överproduktivitet från Deutsche Grammophon. Men vad är annars att vänta från mannen som förkroppsligade skivbolaget?
Hans tredje och sista fru, den 25 år yngre Diormodellen Eliette von Karajan, kommer ut med en tillrättalagd biografi, Mitt liv vid hans sida. Efter den behövs tillnyktring genom Die Zeit/Geschichte (01/08), ett analytiskt nummer där den tidstrogna musikens portalfigur Nikolaus Harnoncourt bland annat förklarar varför Karajan såg honom som förrädare.

Sveriges radiosymfoniker är just nu upprivna på grund av turerna kring en sparkad flöjtist. En provspelande klarinettist var orsak till det uppslitande bråk som skakade Berlinerfilharmonikerna med början 1981. Hon hette Sabine Meyer, var 21 år och chefsdirigentens omedelbara förtjusning i denna musiker blev början till slutet för hans snart trettioåriga dominans över orkestern. Karajan ansåg att Meyers ton var perfekt för orkestern. Men orkestern var av annan åsikt och röstade ner henne.
Karajan hade blivit gammal, genomgått dussinet operationer, gick i konstant smärta och pendlade mellan hjärtlighet och despotism. På de senaste USA-turnéerna bevittnade musikerna, somliga med stigande irritation, hur orkestern bara fick artiga applåder, medan Karajan fick stående långa ovationer bara han visade sig. Han hade definitivt kört om. Alla hundra.

Att inte ge Meyer ett provår tolkade Karajan som misstroendeförklaring och kontrade med ”utegångsförbud”. Han ställde in alla turnéer, skivinspelningar och tv-produktioner. En del av orkestern hade till sist trotsat sin patriark, den mest inspelade dirigenten genom tiderna.
Detta var filharmonikernas fadersuppror och Karajans förödmjukande epilog pågick i flera år; man återupptog arbetet, kontraktet var på livstid. Den sista konserten med Berlinarna genomförde han med en cocktail livsuppehållande och smärtstillande mediciner injicerade i venerna.
Karajan dog den 15 juli 1989. Dagarna före hade han skickat in sin avskedsansökan som konstnärlig ledare och chefsdirigent för Berliner Philharmoniker.
Muren föll den 9 november. En ny tid började. Den uttalades på italienska, Claudio Abbado.

FOTNOT. Den 7 maj 2008 gästspelar Berliner Philharmoniker under ledning av sin nuvarande chefsdirigent Sir Simon Rattle i Stockholms konserthus.
Kulturredaktionen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag