Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mediernas biktfader

Alex Schulman. Foto:SUVAD MRKONJIC Foto: Suvad Mrkonjic

Roland Poirier Martinsson är min favorit i det konservativa tyckarlägret. Han viker inte en tum från den personliga övertygelsen, men respekterar alltid olikhet. Dessutom är han inte så katolskt pryd som man kan tro. Däremot har han käpprätt fel vad gäller Alex Schulman (Expressen 11/4).

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag var en av många som aldrig hade läst Schulmans elaka blogg (lades ned 2007) men ändå bildat mig en uppfattning om honom. Han var en mobbare. Därför, när han gjorde avbön och skrev om sitt liv som nybliven pappa så skulle jag absolut inte läsa hans blogg. Men så gjorde jag det. Och blev fast.

Snart förstod jag att Schulman hade något de flesta vita, straighta mediemän i Sverige saknar: originell intelligens, underfundig humor och en total fingertoppskänsla för de nya mediernas dramaturgi och slagkraft. Liksom en avsaknad av politiskt korrekt poserande.

Det är inte många tecken som ödslas på ord som jämställdhet. Han tar hand om sina barn utan att göra en affär av det. Jo, och skriva kunde han också. Så jag tänkte att den här killen kommer att bli en av våra riktigt stora. Långt ifrån Poirier Martinssons siande om det snara schulmanska fallet alltså.

Min sista skärva skepsis försvann när Schulman samtidigt med sin nästa blogg startade bokhandel som sålde skräplitteratur. Väldigt, väldigt dyrt. Då skulle han nämligen få vara i fred. Både som idé och bas för en berättelse var det briljant. Folk stannade till utanför skylfönstret och förvirrade samtal uppstod. Kända vänner kom förbi. Och ständigt denna kaffekokare han glömde stänga av och som riskerade att bränna ned huset. Kommentarerna på bloggen blev allt fler och längre.

Är era liv verkligen så intressanta?, löd frågan när paret Schulman gästade "Skavlan". Nej, det visste makarna att de inte var, det handlar om att göra dem intressanta. De visste också att de kunde vara ute ur leken om två år. Bloggande, twittrande, podcastande, filmande och tidningsskrivande kan bli för mycket.

Visst finns det en fara i att överexploatera sig. Men trots allt kan de flesta av oss bara ett cirkusnummer, vilket vi försöker variera i det oändliga, Men jag tror ändå att framtiden tillhör populärkulturen och kreativa medieklaner som den schulmanska. Inte konservativa katoliker eller djupsinniga intellektuella. Särskilt när ens cirkusnummer slår an djupt mänskliga behov. Behov som även borde tilltala Poirier Martinsson.

Ett av Alex Schulmans signum är att bekänna skam. Skam över att vara en liten människa som drivs av avund, högmod och illvilja. Men också att lova bot och bättring. Ta bara hur han beskriver hur framgångarna med enmansshowen påverkat honom (Aftonbladet 23/4).

Hög av publikens uppskattning ska han på fest. Ute på gatan blir han förvånad över att ungdomarna han möter inte applåderar spontant. På festen kämpar han för att komma in i samtalet. Han lyckas till slut när samtalet glider över till terapi - ett tema från showen! Trots att han försöker få sin väl inrepeterade monolog att verka spontan, avslöjas han brutalt. En av gästerna påpekar att han såg showen förra veckan.

Det fina är att Schulmans verk inte bara fungerar som en biktstol för honom själv, utan även för publiken. För när vi tar del av hans bekännelser känner vi igen oss själva. Vi förstår att vi inte är ensamma i vår mänskliga kamp. Vi kan blotta våra svagheter, erkänna våra misstag och ändå bli förlåtna. Och älskade. Vi klickar vidare med en känsla av frid. Vackrare än så kan det väl inte bli, Roland Poirier Martinsson?

Petra Östergren

FOTNOT. Petra Östergren är författare, debattör och doktorand. Boken hon arbetar med för närvarande handlar om frihetlighet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!