Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mediepolitiken måste bli en kulturpolitik

KULTURSCEN. Ur SVT:s dramaserie "Fröken Frimans krig".
Jonas Karlsson och Jessica Gedin i "Babel".
Radiokören.

Både högern och vänstern förenas i kritik mot innehållet i public service.

Ulrika Knutson tycker att vi ska prata om anslagen till vår största kulturinstitution. 

Detta är den andra delen i kultursidans serie "Servicehuset" om framtiden för SVT och SR.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SERVICEHUSET/DEL 2

Mediekrisen har diskuterats i åratal, men först på senare i tid har public service-bolagen på allvar lyfts in i debatten.

Medieutredningens delbetänkande, som presenterades i början av november, talar om att ett nytt mediestöd "i högre grad behöver utgå från det innehåll som ska stödjas och inte från distributionsformen". Samtidigt har Bonnier, Schibsted, Mittmedia, Bauer Media Group och Tidningsutgivarna tillsatt en egen public service- kommission.

"Servicehuset" är en artikelserie i Expressen Kultur om framtiden för Public service.

Plötsligt skäller alla på public service. Varför det? Har svenska folket tappat förtroendet för Claes Elfsberg och Lotta Bromé? Har innehållet i radio och tv plötsligt blivit akut sämre?

Nej, det går inte att belägga. Alla gnäller som vanligt på innehållet, samtidigt som vi litar grundmurat på vad som sägs i radio och tv.

Däremot har huggsexan om public service-miljarderna börjat, och det kommer att bli en blodig strid. En allt hårdare trängd tidningsmarknad sneglar krasst på public service-anslagen. Hur ska man få del av guldet? Skulle inte public service-innehåll lika gärna kunna göras utanför SR och SVT?

Dessa ganska rimliga frågor måste kläs i häftig dräkt för att engagera. Det är mer tacksamt att anklaga public service för att politisera innehållet än att diskutera medeltilldelning. Alltså: Gina Dirawi till stupstocken.

Vänstern är inte problemet

Högern har stor glädje av Gina Dirawi och Henrik Schyffert. Mycket större glädje av dem i rutan, än på skämsbänken. De är gratis argument. För högern är naturligtvis inte huvudproblemet att folkkära artister (som nästan alltid) blinkar åt vänster. Men de tycker att SVT, radion och UR, förutom att vara vänstervridna, kostar för mycket, och ägnar sig åt annat än kärnverksamheten. Låt public service sända svartvita dokumentärer off prime time, och lämna det färgglada innehållet till privata aktörer.

Vänstern tycker originellt nog samma sak. Public service ska inte ägna sig åt underhållning och tingeltangel. Nationalister och högerextrema hoppar på samma tåg, även om de också anser att problemet ligger i att public service styrs av "fosterlandsförrädare".

Hela denna hårda debatt är som Kjell Häglund skrev (24/11) delvis importerad från Storbritannien. Där går nu drevet mot BBC, som anklagas för exakt samma saker som SVT: för stor kostym, arrogans, illojal konkurrens och vänstervridning.

Alla BBC:s strukturkriser brukar förr eller senare smitta av sig på de skandinaviska public service-företagen. BBC har nu fått order att banta 20 procent. Det finns skäl att vara orolig även här.

 

Medieutredningen och konkurrensen

En annan stormsvala är den nya Medieutredningen. I sitt första betänkande lyfter huvudsekreteraren Anette Novak frågan i en slutkommentar: hur utsätta public service för konkurrens värd namnet? Under punkten "Balansen mellan offentligt finansierade medieföretag och fria, kommersiella medieföretag" varnar Anette Novak för att statligt finansierad public service kan få en alltför stark ställning på marknaden.

Hennes uppfattning är tydlig: "ett litet antal medier kan aldrig hävda monopol på att arbeta i allmänhetens tjänst." Det betyder att blomstrande radio och tv i allmänhetens tjänst aldrig kan uppväga en kommersiell sektor i kris.

 

Naturligt olönsamma

Återstår den intressanta frågan om vi talar bantning eller tillväxt? Är det public service som ska krympas eller den kommersiella sektorn som ska gödas?

Stora delar av SVT och SR fungerar i praktiken som (decentraliserade) operahus. Deras produktioner är otänkbara i den kommersiella sektorn, helt enkelt för att de är till sin natur olönsamma. Det gäller dramatik, dokumentärer, kultur, radioteater, klassisk musik, radions kör och orkester, grävande journalistik, direktsända evenemang.

Här bör debattörer och politiker avkrävas besked: ska vi behålla dessa institutioner eller inte? Blir svaret ja, måste de få behålla sina anslag. Mediepolitiken måste bli en kulturpolitik, och få mycket mer pengar totalt.

Public service som vi känner det är samhällets största kulturinstitution. Släng inte ut den med badvattnet.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.