Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Med vandalism som ett redskap i klimatkampen

Andreas Malm
Foto: LUNDS UNIVERSITET
Foto: Verso books

I den skenande klimatkrisen har humanekologen Andreas Malm etablerat sig som en av världens mest tongivande röster i skärningspunkten mellan akademi och aktivism.

Helena Granström läser två nya böcker som manar till revolution mot den fossila kapitalismen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. För ett drygt decennium sedan kom min egen politiska aktivism till ett snöpligt slut i och med en insikt, nämligen att varje handling jag skulle kunna utföra som verkligen skulle göra skillnad, också med stor sannolikhet skulle sätta mig i fängelse.

Eftersom jag inte var beredd att riskera det, slutade jag helt enkelt bara att delta i de demonstrationer och symboliska aktioner som jag börjat uppfatta som verkningslösa, och gjorde istället – ingenting.

Att till detta ”ingenting” räkna det politiskt präglade skrivande jag ändå ägnade mig åt kan tyckas överdrivet pessimistiskt – men själv har jag börjat undra om det inte är tvärtom: Att en mycket stor del av det vi anser vara politiska handlingar, åtminstone i praktiken är just ingenting.

För att ta ett konkret exempel: Jag kan hålla upp en skylt på ett torg, jag kan göra det varje fredag, jag kan till och med göra det dagligen; på koldioxidhalten i atmosfären har denna skylt ingen påverkan alls. Min förhoppning skulle förstås vara att fler än jag står där och håller i skyltar, att någon i beslutsfattande ställning låter sig påverkas av dem och omformar politiken på ett sådant sätt att utsläppen minskar, och förstärkningen av växthuseffekten uteblir.

Men om vi står där med våra skyltar i åratal utan att något sådant inträffar, medan konsumtion och tillväxt tvärtom fortgår oförtrutet och investeringar i kol och olja inte visar några tecken på att avta – vad gör jag då?

För en klimataktivist har det senaste årets coronaåtgärder inneburit en på samma gång hoppingivande och surrealistisk upplevelse.

Ungefär så skulle man kunna formulera utgångspunkten för aktivisten och vänsterakademikern Andreas Malms lilla skrift ”How to blow up a pipeline”, som redan före utgivningen blivit föremål för kontrovers på grund av sitt ämne: Vandalism och skadegörelse som redskap i klimatarbetet. 

Klimatförändringarna har, menar Malm, vid det här laget gått så långt att effektiviteten hos den laglydiga icke-våldsattityd som klimatrörelsen hittills intagit mer eller mindre oreserverat måste ifrågasättas. Till skillnad från vad många inflytelserika klimataktivister vill göra gällande har ytterst få politiska genombrott i historien skett utan någon form av våld, åtminstone i meningen förstörelse av egendom: varken kampen mot apartheid, avskaffandet av slaveri eller rörelsen för kvinnlig rösträtt utgör något undantag.

”How to blow up a pipeline”
Foto: Verso books

Och, fortsätter författaren, det finns inga skäl att tro att koldioxidutsläppen på något sätt skulle vara lättare att få bukt med än dessa missförhållanden i det förflutna, tvärtom är problemet snarast än mer grundläggande; fossil energi är ”den samtida kapitalismens materiella form, varken mer eller mindre”. 

För en klimataktivist har det senaste årets coronaåtgärder inneburit en på samma gång hoppingivande och surrealistisk upplevelse: mer eller mindre över en natt avstannade den flygtrafik som miljörörelsen ägnat decennier åt att stoppa, bilfabriker lade ned sin verksamhet, Kinas koldioxidutsläpp minskade med en fjärdedel, och politiker började tala i termer av nödvändig och icke-nödvändig konsumtion. En stor del av det som under lång tid avfärdats som politiskt omöjligt var, uppenbarligen, fullt genomförbart. 

De åtgärder som vidtagits mot viruset har nästan undantagslöst riktat sig mot symptom, inte orsaker.

Samtidigt framstår diskrepansen som närmast obegriplig: En virussjukdom med en överlevnadsgrad på omkring 99 procent föranleder omedelbara och inte sällan drakoniska åtgärder som husarrest för hela befolkningar, medan en stegrande klimatkris med en långsiktig prognos för mänskligheten dystrare än en cancerpatients knappt resulterar i något mer än misslyckade förhandlingar och en uppsjö av till intet förpliktigande policydokument. 

Skillnaden i handlingskraft är emellertid, argumenterar Malm i en annan nyligen utgiven och minst lika läsvärd bok, ”Corona, climate, chronic emergency”, till stora delar en chimär. De åtgärder som vidtagits mot viruset har nästan undantagslöst riktat sig mot symptom, inte orsaker; att jämställa med att sprida uppvärmningshämmande aerosoler i stratosfären medan man bygger motorleder och anlägger kolkraftverk nere på marken.

”Corona, climate, chronic emergency”
Foto: Verso books

Det som under lång tid har framhållits av forskare som riskfaktorer i uppkomsten av zoonotiska sjukdomar som covid-19, alltså sjukdomar som sprids från djur till människa, är bland annat avskogning, global uppvärmning samt kommersiell hantering av vilda djur – praktiker mot vilka inget lands coronapolitik har riktat någon som helst udd.

Fladdermöss är en av de mest potenta virusbärarna, och fungerade som ursprungsvärdar för såväl covid-19 som SARS och MERS; deras kontakt med människor har under det senaste seklet ökat dramatiskt på grund av såväl klimatförändringar som olika former av exploatering.

Vid beaktande av att det bara bland dessa djur cirkulerar omkring 3 000 olika typer av coronavirus, varav en inte försumbar andel troligen skulle ha kapacitet att infektera människor, måste politikens massiva ointresse för bevarandet av deras habitat betraktas som en uppenbar brist i varje trovärdig coronastrategi. 

Det är ett förnekande som i längden kan komma att kosta oss allt.

För Andreas Malm – vars internationella genombrott kom med praktverket ”Fossil capital” – är klimatkampen i grunden en kamp mot den kapitalism vars vinnande grepp varit just att låta de fossila bränslena driva utvecklingens motor. En klimatrörelse utan social vrede är, låter han oss förstå, tandlös: Det är mot de rikas lyxyachter, inte mot arbetarnas uppehälle, som varje rättfärdig klimatpolitik måste slå.

Så långt är det lätt att hålla med – ändå uppfattar jag att den något karikatyrartade klasskampsfiguren får problemet att framstå som enklare än vad det är. Det faktum att privatjetsmiljonärens livsstil är ännu mer destruktiv, gör inte min egen hållbar. Inte heller delar jag Malms romantiska syn på kollektivet och revolutionen, än mindre hans övertygelse om att den industriella civilisationen är en hållbar företeelse om bara dess koldioxidbudget stramas åt. 

Om striden om klimatet bara stod mellan ackordsarbetande cyklister i glesbygd och SUV-körande oljeinvesterare skulle den, kort sagt, vara avsevärt mindre komplex. Å andra sidan bör vi minnas priset för att förneka att det föreligger någon konflikt överhuvudtaget: Det är ett förnekande som i längden kan komma att kosta oss allt.

Och oavsett invändningar är jag helt på Malms sida när han konstaterar att det som i en inte alltför avlägsen framtid kommer att framstå som det oförlåtliga brottet kanske inte kommer att vara att ha sprängt en oljeledning, utan att ha låtit bli.


SAKPROSA

ANDREAS MALM

Corona, climate, chronic Emergency. War communism in the twenty-first century

Verso books, 224 s.

ANDREAS MALM

How to blow up a pipeline. Learning to fight in a world on fire

Verso books, 208 s.


Helena Granström är författare och skribent på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Betydelsen av kärlek”. 



Lyssna på ”Två män i en podd”

spotify:episode:70z7eVNBJ6fWHQQZdYx5uu

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.