Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Med uppenbar känsla för kor

"Titfunti emkhatsini wetfu" (The shadows between us).

Agneta Klingspor trivs bland kokvinnorna på Andréhn-Schiptjenko.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Nandipha Mntambo

Galleri Andrén-Schiptjenko. Visas till 20/6.

Det är möjligt att jag är ko-jävig. Jag hade just avslutat en text med koreflektioner till en tidskrift, när jag klev in i Andréhn-Schiptjenkos galleri och mötte Nandipha Mntambos kokvinnor. Hennes första separata utställning i Europa.

Både korna och Mntambo kommer från Swaziland. Hennes material är kopäls och hår från kosvans. Vi har alla en slags relation till kor, även om hennes modersmål är siswati och mitt svenska. De flesta kulturer har någon ko. Vi äter ko på längden och bredden, kött, mjölk, ost, yoghurt. Här finns kofabriker, någon annanstans tar de fortfarande fram pallen och mjölkar för hand.

 

Hos Mntambo är kor skulpterade kvinnor iklädda kopäls, de står rotade på golvet, på knä med ända och rygg och hela koklänningen utbredd - inklusive svans. Nej, inte alls underdånigt. De kan när som helst resa sig upp och svassa ut, stolt med svans och allt.

Eller så flyger de i luften med kopälskroppen utdragen som i stark vind. Svartvita kokvinnor, med veck i pälsen, så mjukt och fint, att man vill lägga ansiktet till och följa med i den excellenta koflykten.

Den här flykten går igen i tavlorna med kohåren. Hårstrå för hårstrå har Mntambo dragit ur kosvansen och lagt dem i mönster på papper. Sirligt, tunt, lätt, likt andeväsen. Vad är ko egentligen? Är detta mitt hår?