Han har lagt på hullet sedan jag träffade honom i Zürich i somras. Men det är honom väl förunnat, efter mer än tio år i ryska fängelser.
När Michail Chodorkovskij i går kväll framträdde på Stora scenen på Stadsteatern i Stockholm med anledning av sin bok "Mina medfångar" (Ersatz) hade han själv bestämt att Carl Bildt skulle leda samtalet. Chodorkovskij sa att han ville berätta om sina medfångar därför att han fått ännu större respekt för styrkan och kraften hos sina landsmän i fängelset.
Det är en tunn bok, knappt 100 sidor. Men den är svår att glömma när man läst den. Så många förspillda liv, så många nedmalda unga människor i Rysslands fängelse- och lägervärld.
Här är tillvaron en parodi på rättvisa, här finns bara ett fullständigt genomkorrumperat och rättsosäkert system där den som en gång har kommit in, har mycket svårt att komma helskinnad ut igen. Men också fångar med stor resning.
Kan jag verkligen kalla mig författare? undrar Chodorkovskij i ett självrannsakande förord. Ändå ger han i sina porträtt av medfångar ett nutida bidrag till det som i Ryssland kallas vittneslitteratur. Han skriver in sig i samma tradition som Varlam Sjalamov och Aleksander Solzjenitsyn. Och som läsare undrar jag om något överhuvudtaget har förändrats till det bättre sedan Gulag-arkipelagen.
Det finns en rysk diskussion om erfarenheterna av att ha suttit "i zonen", alltså i fängelse eller straffläger. Solzjenitsyn ansåg att en sådan erfarenhet kan härda en människa och ge nyttiga lärdomar, Sjalamov däremot såg inte något som helst positivt med fångtiden.
Chodorkovskij ställer sig på Sjalamovs sida. I ett brev till författaren Ljudmila Ulitskaja från fängelset 2008 skrev Chodorkovskij att han trodde att skillnaden berodde på att Solzjenitsyn förordade ett auktoritärt samhälle, alltså ett slags fängelsemodell, för Ryssland vilket Chodorkovskij inte kunde hålla med om.
När jag brevväxlade med Chodorkovskij under hans sista år i strafflägret i Karelen, innan Putin benådade honom i december 2013, beskrev han också den paradoxala känslan av frihet som en fånge kan känna.
Allt har makten tagit ifrån en, skrev Chodorkovskij. Och om man dessutom slutar hålla livet kärt (Chodorkovskij trodde inte att han någonsin skulle bli frigiven), då uppnår man en fullständig inre frihet, skrev han.
Genom hela Chodorkovskijs bok känner jag hans vrede över vad Ryssland gör med sin fängelsebefolkning. Men i Putins Ryssland finns ingen misskund med de svaga. "Putin kan överhuvudtaget inte känna medlidande med människor, han ser allt som ett spel", skrev Chodorkovskij en gång från fängelset.
Chodorkovskij anser att Putin har skapat ett samhälle där alla kan köpas, där angiveri uppmuntras och där människor till sist börjar hata varandra. I ett sådant samhälle ligger våldet nära, även utanför fängelsevärlden. Det var i det klimatet som Boris Nemtsov mördades. I sina kommentarer efter mordet har Chodorkovskij betonat att det är han, inte Putin, som är en verklig rysk patriot eftersom han vill förhindra ett "allas krig mot alla".
Men Chodorkovskij har mycket emot sig, han tvingas verka från exilen i Schweiz och många i Ryssland ser honom fortfarande bara som en hänsynslös oligark.
Samtidigt beundrar jag Chodorkovskij för hans tålmodiga långsiktiga planering. Kanske är det något typiskt ryskt det med. När han blev frigiven sa han att "tio år är inte så lång tid för mig". I sitt sista brev från lägret till mig skrev han "om 20 år" kan vi tro på ett annat Ryssland än Putins.
I samtalet med Carl Bildt upprepade han sin optimistiska syn, trots allt. Han trodde att han får leva så länge att han får vara med om ett ryskt maktskifte till det bättre. Men då måste vi leva hälsosamt, tillade han.
Stig Fredrikson
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.