FOTOGRAFI
KARL OVE KNAUSGÅRD (text) & THOMAS WÅGSTRÖM (foto) | Allt som är i himmelen | Bokförlaget Max Ström,.
Moln är en samling vattendroppar, hjärnan en hop vindlingar med lilla amygdala och hippocampus.
Tankarna ligger där, men skär man i hjärnan, så syns inte tankarna och moln är dikter upphängda i ingenting.
Karl Ove Knausgård och Thomas Wågström har gått i gång på moln i Allt som är i himmelen. Knausgård tänker med Descartes, Rembrandt och Strindberg och blir lite tungfotad, tills han lyfter i prosan. Wågströms foton nämns i essän, men det är onödigt. Det hade det blivit ännu mer av två konstnärer var och en i sitt eget moln och ändå ihop. Förord som något i sig.
Jag går i gång på 16-årige Karl Oves första möte med moln och hur han får "världskänsla". Det skjuter mig direkt in i Wågströms moln. Nej, inte hans moln. Det är mina moln och dina. Jag kryper på jordskorpan och får hålla i mig för att inte trilla av och falla uppåt, in i molnmassor, molntrådar, ludd. Bilderna är hemliga, ändå har vi alla sett dem, på rygg någonstans. Som att titta in i oss själva och lyssna på suset från kroppens inälvskosmos. Och samtidigt något helt utanför oss, en ogripbar evighet.
Former av landskap, djur, människor försvinner, upplöses och förvandlas till något jag inte sett. Hos Wågström fångat, fryst, orörligt som ett foto är. En bit av döden. Utan färg.
Flygplanet är liksom ditsatt med en knappnål och fågeln är lika stor som flyget. Molnvärlden har en egen logik, ögat spelar spratt. Eller är det Wågström själv? Jag skriver bara ett ord: skönhet.