Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Med livet som insats

Christina Wahldén.
Foto: Malin Hoelstad

Sven Olov Karlsson om en underhållande upptäckarroman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tänk. För bara drygt 200 år sedan fanns ännu kontinenter kvar att upptäcka. Myriader av okända växter och varelser att infånga, torka, avbilda och kartlägga. Mitt i denna hämningslösa upptäckarålder av närmast maniskt katalogiserande står Christina Wahldéns roman " Den som jag trodde skulle göra mig lycklig".

Huvudpersonerna är vetenskapsmannen Carl von Linnés dotter Lisa Stina och hans lärjunge Daniel Solander. Det är en roman om allt som aldrig blev, trots att det mycket väl kunde ha fått ske. Om att livet ut längta efter den man aldrig får, trots ömsesidig kärlek. Den stoiska acceptans och plågade behärskning ett sådant öde kräver, beskriver Christina Wahldén trovärdigt och grant. De får aldrig varandra. I stället gifts unga Lisa Stina bort med en brutal knekt, och Daniel Solander reser sin väg. Han ska ju samla åt mäster Linné.


Parallellt med Daniels färder (han seglar som botaniker med kapten Cook och deltar i upptäckten av Nya Zeeland och Australien), framlever Lisa Stina sitt både olyckligare och torftigare liv: i äktenskapet misshandlas och bedras hon innan hon med ett dödfött barn och ett levande i bagaget återförs av sin mor till föräldrahemmet på Uppsalaslätten. Där förblir hon livet ut, i säkerhet men för alltid gift med missdådaren.

Därför kan "Den som jag trodde skulle göra mig lycklig" trots sin stora artrikedom främst läsas som en berättelse om huru människosläktet har inrättat villkoren för könen. Mannen får äventyra och se all världens underverk, kvinnans lott är att passa ungarna hemma. Så var det då, så är det än i dag. Om än numera bara i grova drag, i alla fall på vissa håll.


Alltså upptäcker Daniel koraller och känguruer och kittlas av tropiska damers fria kärlek medan Lisa Stinas spänningstoppar är att assistera torparförlossningar och väva in sin kvävda ilska och sin hemliga kärlek i linnet. Ständigt undrande om hennes älskade ännu är i livet, och i så fall var? Trots att det kvinnliga spåret är mer gripande, mer hemskt, blir det oundvikligt mindre spännande än det manliga. Och upptäcktsresan blir sakta allt blodigare, allt farligare.

Metoden att göra roman på historiska personer i fjärran tid kan vara en skattkista av stoff, men har också sina risker. Boken kan bli en övermäktig tegelsten. Prosan kan bli ofrivilligt otidsenlig, eller korrekt men omständlig bortom det njutbara. Christina Wahldén går i inte i någon av fällorna utan sovrar med förstånd; alla brev, seglatser, arter och öden ryms på 252 sidor.


Dessutom är hon grundlig som en universitetsbotaniker antingen hon förbereder oss på en grundstötning och tillika dramaturgisk topp, eller ger urbefolkningen perspektivet och ordet. Priset för denna i mitt tycke beundransvärda grundlighet är att Christina Wahldén skriver läsaren på näsan lite för ofta.

Må så vara. För när 1700-talets sirliga innerlighet talar så här lekande lätt, nästan i klass med en annan upptäckarroman, Daniel Kehlmanns internationella succé "Världens mått", är jag ändå med på båten.

ROMAN

CHRISTINA WAHLDÉN

"Den som jag trodde skulle göra mig lycklig"

Norstedts, 252 s.