Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Med kluven tunga

Foto: Rob Keeris
Johan Lundberg bemöter Dilsa Demirbag-Sten och Per Wirtén i minaretdebatten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Varför rasar liberaler mot åsikter som de själva lagt i munnen på Ayaan Hirsi Ali om bestraffningar av ”moderata och demokratiska muslimer”?
Man kunde hoppas att vi hade lärt oss någonting av Per Ahlmarks grundliga genomgång av 1970-talsvänsterns okritiska flörtande med totalitära ideologier. Jag blev dock uppriktigt förvånad över att inget tycks ha hänt, när jag inför senaste numret av Axess (5/2010) undersökte hur några samtida svenska liberala opinionsbildare förhåller sig å ena sidan till företrädare för extremistiska vänsteråsikter, och å andra sidan till en debattör som Ayaan Hirsi Ali, som från liberala utgångspunkter försöker bjuda den nya politiska höger- och vänsterextremismen hårt motstånd.
Jag ställde mig frågan varför så många liberaler sluter upp på vänsterskribenten Per Wirténs sida, när det gäller att dra upp gränslinjer i den publicistiska offentligheten för vilka åsikter som är comme il faut. Varför väljer dagens svenska liberaler att hellre skriva indignerade artiklar om de åsikter som Ayaan Hirsi Ali för fram i Axess än om de åsikter som i Arena torgförs av personer som är dömda för vänsterextremistiska terrorbrott?
Varför bejakar man en verklighetsbeskrivning där gränsen gentemot högerextremism anses gå ungefär mitt i Folkpartiet. Alltmedan man förblir oberörd över att det på vänsterflanken (och i tidskrifter där några av dessa ”liberala” debattörer själva regelbundet medarbetar) bereds utrymme åt en person som idéhistorikern Pia Laskar, som i intervjuer sagt att hon inte ångrar sitt radikala förflutna?
Vilket inbegriper terroraktioner (som gjorde att hon dömdes till tre års fängelse för förberedelser för kidnappning av Anna-Greta Leijon) och som i queer-frågor i dag företräder en politiskt aktivistisk ståndpunkt med uppenbara paralleller till den mest radikala 1970-talsvänsterns sätt att bedriva ”klasskamp”?

Per Wirtén replikerar upprört (Expressen 22/6) att det beror på att Pia Laskar och andra terrordömda skribenter som Arena regelbundet publicerat är ”intelligenta”, medan däremot ”all intellektuell verksamhet” som undertecknad tar i ”blir förgiftad”.
Och Dilsa Demirbag-Sten ger Wirtén eldunderstöd genom att förklara att hennes och hennes ”klartänkta liberala kollegers” kritik mot Hirsi Ali baserar sig på att denna vill ”masskonvertera muslimer till kristendomen” samt vill ”straffa även de moderata och demokratiska muslimerna” (Expressen 23/6).
Wirténs och Demirbag-Stens reaktioner bekräftar dessvärre bara mina farhågor om hur snett en del nutida liberaler har hamnat. För att motivera sina egna och sina livsstilsliberala kollegers upprörda artiklar om Hirsi Ali tillskrivs denna av Demirbag-Sten en rad åsikter som hon aldrig har uttryckt.
Den från ett liberalt perspektiv helt-igenom rimliga åsikten att man i förorter bör erbjuda unga muslimer alternativ till radikal islamism (i form av till exempel ateistisk upplysningsfilosofi, feminism och kristendom) beskrivs som ”masskonvertering”. Det är också oklart varför Demirbag-Sten påstår att Hirsi Ali förordar bestraffningar av enskilda moderata muslimer.
I min intervju i Axess med Hirsi Ali (3/2010) säger hon sig till exempel vara emot burkaförbud. Vad är det egentligen för ”bestraffningar” Demirbag-Sten har i åtanke? Demirbag-Sten påstår vidare att Hirsi Alis artikel på dessa sidor (Expressen 5/12 2009) rymmer ”uppmaningar att förbjuda minareter”. Men var finns de ”uppmaningarna” – mer än i den av Expressen skrivna ingressen?

Nej, frågan kvarstår. Hur motiverar dagens liberala opinionsbildare sitt val av fiender? Varför ser man mellan fingrarna med vänsterextremism?
Och varför blir man rosenrasande över liberaler som aktivt försöker ta strid mot dem som ser liberalism och västerländskt upplysningstänkande som sina huvudsakliga fiender? Och hur anser man att den högerextremism som frodas i islamistiska kretsar bör bemötas?
Tror man att den självmant ”går över”, när de radikala muslimerna konfronteras med livsstilsliberalismens bejakelse av det individuella självförverkligandet?
Det framstår i mina ögon som en rätt naiv hållning.

Johan Lundberg
kulturen@expressen.se

Johan Lundberg är chefredaktör för tidskriften Axess.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!