Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Med flanörens blick

Maxim Grigoriev. Foto: Cato Lein

Isabelle Ståhl läser en lovande debut av Maxim Grigoriev.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOVELLER

STÄDER

Maxim Grigoriev

Albert Bonniers, 175 s.

Nya svenska romaner anses ofta vara läsvärda som material för idédebatt, mindre ofta för skönlitterära kvaliteter som rikt språk och existentiellt djup. För det mesta behandlar kritikerna romanerna enligt samma modell: man frågar författaren varför karaktärerna gjorde si eller så, diskuterar handlingen hellre än formen och för en debatt om skilsmässor eller mansrollen några veckor. Som om folk skrev böcker för att få vädra åsikter.

Det känns därför återupplivande att läsa Maxim Grigorievs debut "Städer". I hans noveller är årstiden viktigare än årtalet, människornas längtan starkare än deras personligheter och stämningarna mer påträngande än händelserna.

 

De löst sammansatta berättarjagen glider runt i S:t Petersburg, Berlin, Odessa och Porto med en dov längtan bort som enda gemensam nämnare, ibland i form av Sehnsucht, tyskans ord för stark melankolisk längtan, ibland Saudade, den sydeuropeiska motsvarigheten. Det finns ju alltid någonting annat, någon annanstans. Himlen skiftar i utspädd azur och duvblått. Vår tid är blå, säger en namnlös portugis.

Flanörromaner från sekelskiftet 1900 ekar i texten, liksom Jean-Paul Sartres "Äcklet". Berättarjagen har samma främlingskap inför den värld de planlöst glider fram genom och uttrycker samma stilla uppgivenhet över tidens ström. De "räcker inte riktigt till för en hel dag av kontinuerlig existens", de fördriver inte tiden, tiden gör sig av med dem. De rör sig genom världen utan att aldrig riktigt nå in.

 

Grigoriev är skicklig på att gestalta stämningar och short cuts ur mänskliga randexistenser. Men ofta blir det alltför introspektivt och fragmentariskt. Kanske lyckas han lite för väl med att skildra upplevelsen av världen som en blek kuliss. Den manliga flanören som ställer sig ovanpå allt och betraktar människor som om de vore myror är en dammig figur. Bortsett från det är "Städer" en säregen och lovande debut.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!