Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Med Einstein, tåg och film härskade de över sin tid

Installationsbild från William Kentridges "The Refusal of Time".Foto: Eric Cung/Kummelholmen
William Kentridge, "The Refusal of Time", 2012.Foto: Eric Cung/Kummelholmen
William Kentridge, "The Refusal of Time", 2012.Foto: William Kentridge, "The refusal of time", 2012.
Lars-Erik Hjertström Lappalainen.Foto: Privat. / Privat.

Skuggspel, klockor och dansanta maskiner gestaltar människans försök att tvinga på världen en ny tid.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen finner en utställning som gör sig bra i en nedgången panncentral.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. William Kentridges verk ”The Refusal of Time” gör sig helt klart bättre ute i den nedlagda panncentralen i Vårberg än den gjorde på Documenta 2012. Temat är hur tiden i början av 1900-talet, genom relativitetsteorin och filmens förmåga att få den att gå på olika sätt, vägrade underkasta sig den standardisering och globalisering som bland annat tågtrafiken hade krävt. Kentridge kopplar detta till hur koloniserade folk, främst i Afrika, började sätta sig upp mot det europeiska försöket att reglera även uppfattningen av verkligheten. 

På Kummelholmen skiftar dock fokus från tiden till rummet. Mycket av det som visas ser ut som gamla stumfilmer, men där finns också animationer, teckningar och skuggspel. Och ett suggestivt ljudspår. Rörelserna är antingen mekaniska, som i metronomer, klockor och maskiner, eller påtagligt dansanta. Filmen projiceras direkt på tre väggar, och det är helt avgörande: Kummelholmens väggar är märkta av maskiner och klotter från förr. Dessa blir till integrerade delar av bilden, vilket ibland ger en nästan alkemisk föreställning av att ett tecknat föremål är gjort av betong. 

Allting tycks tillhöra bildvärlden.

Bild och verklighet går samman. Scenografin förlänger effekten ut i rummet genom stolar som ser ut att ha ställts ut i bilderna. Dessa får även besökarna att röra sig så att deras silhuetter syns i bild. Allting tycks tillhöra bildvärlden. 

På andra visningsställen har den effekten endast uppstått på väggarna, vilket har fått folk att prata om Platons grottliknelse. Men på Kummelholmen, där vägarna går in i bilderna, som går ut i rummet, blir det mer som i filosofin vid tiden för filmens födelse, nämligen att själva materian, såväl grottan som åskådarna, är bilder.

Filmloopen innehåller en paus då en maskinartad skulptur mitt i rummet är belyst. Den ska uppfattas som motorn för bild- och ljudflödet. ”Elefanten” kallas den, och för en stund får den lokalen att kännas som en kraftstation av ett nytt slag, ett bildvärldens hjärta. 

KONST

WILLIAM KENTRIDGE 

The Refusal of Time 

Kummelholmen, Stockholm 

Till 22/12

Lars-Erik Hjertström Lappalainen är kritiker och redaktör för konstmagasinet tsnok.se.