Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Med den äran

Fasansfullt ärlig? I dag kommer femte delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp på svenska (Norstedts) Foto: Olsen, Geir

Svante Weyler förklarar varför han är så förförd av Karl Ove Knausgård.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

1.  Louisiana, augusti 2011. Han ser trött ut, fårorna i ansiktet – som jag ett år senare ska veta mer om – är djupare än på bilderna jag sett, han förklarar det med att han samma morgon tryckt på sänd och skickat de 1600 sidorna i del 6 till sin förläggare. Han har suttit någonstans långt hemifrån den sista tiden, hans äldsta dotter hade längtat efter honom och bett honom komma hem, men när han sagt att han bara behövde tid till denna fredag fick han skriva klart. Nu säger han till oss att han aldrig ska skriva ett ord mer. En timme senare ska vi tro honom. Sen läser han ett avsnitt ur det han sänt på morgonen.

Han har fått kritik, berättar han, från några i sin norska släkt för saker han skrivit om dem och om fadern i den första delen. Kritiken har tagit, det syns, nu blev han tvungen att reflektera över den. Han utgår ifrån en text av Peter Handke där denne skriver om sin mors självmord och tar det som en utgångspunkt för ett resonemang om vad man får och inte får skriva. Han tar två steg emot oss och läser som om det verkligen var på liv och död.

Jag minns inte ett ord av det han läste, bara hur han läste.

Förförd? Oh, ja.

Jag hade läst den första tredjedelen av första delen och fastnat. Nu gick jag hem och fortsatte att läsa, och har inte slutat än, bara tagit en liten paus i väntan på de där 1600 sista sidorna.

 

2.  De små sakerna, där jag fastnade, är de enkla.

Jag drack alltid lite för mycket på festerna när jag var ung, senare har det varit lite svårt att förstå varför. Det förefaller så löjligt, så genant.

Knausgård drack också för mycket, och ger mig plötsligt den äckligt enkla förklaringen: först dricker man för att bli av med blygseln så att man vågar be om att få ligga, sen, när man ändå inte får det fortsätter man att dricka för att få en bra ursäkt för misslyckandet.

Litteraturens radikala kraft kan ligga i igenkänningen. Du går inte ensam. När Nina Björk mycket uppskattande säger att hon tack vare Knausgård fått en förklaring till vad som försiggick i huvudet på de där fulla dårarna som ville ligga med henne, då läser hon precis som jag. Bra, men också trivialt.

 

3.  Så kommer det stora saker. I andra delen återfinns den scen som delar upp hans läsare. Han och hans hustru har just fått sitt första barn. Skildringen av förlossningen är så intensiv att den första förlossning jag själv var med om åter blir helt levande. Storslagenheten och hjälplösheten. Men då kommer det: hans hustru har just kommit hem med barnet från BB och han gör sig beredd att gå därifrån för att skriva. Men du kan inte gå nu, säger hon, vi har ett barn nu. Jo, det kan jag, säger han, jag sa ju att jag måste skriva, vad som än händer.

Det är förfärligt och obegripligt och många läsare, kanske framför allt kvinnor, kan inte läsa vidare sen. Det kan man begripa.

Inte sen Ivar Lo-Johansson har frågan om äran och arbetet eller kärleken och barnen ställts så radikalt i ett konstnärsskap, i alla fall inte så att vi fått ta del av det. Ivar Lo valde bort den djupa långa kärleken, vad vi vet, och framför allt barn, genom att inte få några. Eller göra några. Knausgård gör barn, får barn. Han säger ändå att han är beredd att lämna dem. Är det fasansfullt eller bara ärligt? Fasansfullt ärligt?

Det finns inte enda annan scen i böckerna som är lika komplicerad, lika ruskigt utmanande som denna. Men det finns scener som bekräftar den.

 

4.  I första delen landar han i Stockholm efter att mycket hastigt ha lämnat sin norska fru. Frågan om varför han gjorde det släpper mig aldrig och efter en 2 000 sidor kommer svaret. Knausgård skildrar i femte delen hur han tillbringar fyra år framför en tom dataskärm. Succén med den första romanen har inte gjort något enklare. Inte ett uppslag, inte ett ord har visat sig duga. Ingen kan hjälpa honom. Så: plötsligt slår någonting rot. Han tittar upp, åter beredd att träda in i världen. Hans hustru blir sårad i djupet av sin själ över hans plötsliga vilja att åter dela de andras liv. Deras respektive otroheter betyder ingenting, det som betyder något är att hon säger: Du behöver inte mig. Vi inser att hon har rätt. Denne man behöver ingen annan människa och han vet det. Det är en tragisk insikt av mytologisk styrka.

Knausgård vet vad en katastrof är, så han lämnar henne, han lämnar Norge.

Här känner inte jag igen mig, tvärtom, men jag får syn på mig själv just i den där radikala skillnaden. Igenkänning och främlingskap.

 

5.  Det hänger över hela detta verk en stor fråga som lyfter Knausgård ur varje mytiskt sammanhang och gör honom helt och hållet samtida. Den utlösande händelsen för böckerna är ju just det första barnets födelse och det är då som frågan väcks: Tänk om jag blir som Han? Skräcken för att bli som sin far, han som skrämdes.

Var och en som fått barn vet att i samma ögonblick som barnet föds rullas en annan film igång, en repris. Det är bara att rollinnehavarna är utbytta. Den egna barndomen spelas upp, om det var en kul rulle är reprisen en angenäm upplevelse, så var det för mig, men bara intensiteten i minnena kan ge också en lyckans ost en föreställning om hur det skulle kännas om det hade varit en skräckfilm.

Vartenda ögonblick hemma i huset där fadern dött och farmodern tillbringat så många dagar i armod är en närkamp med den där skräckfilmen. Varenda en av de miljoner trivialiteter som böckerna är vävda av och kring är ett slags inspektion av den scenografi och den intrig som utgör det liv vi är dömda till och inom vilka vi undersöker graden av frihet.

 

6.  Ingenstans i alla de här böckerna har jag hittat ett ord som förklaring till varför Karl-Ove Knausgård måste vara författare. Det är som om han aldrig ens ställt sig själv frågan. Att skriva gör honom inte glad, framgången fyller honom, efter ett första ögonblick av rus, mest med förtvivlan. Nu blir det ännu svårare. Man vill hjälpa honom att lägga ner pennan, slå av datorn, resa sig från stolen och skaffa sig ett liv. Jag har upplevt barn som låst sig på precis samma sätt: de vet inte längre varför de är beredda att skrika sig till döds för något, bara att de måste pröva att skrika sig till döds.

Imre Kertész har berättat att han ofta fått frågan om det var Auschwitz som gjorde honom till författare och föraktfullt avvisat den som dum, nästan oanständig. Han var en författare som hamnade i Auschwitz som 14-åring. Knausgård skulle nicka instämmande. Det går inte att förstå vad de menar, man får acceptera det.

 

7.  Berättelsen är från en tid när alla ideologier liksom gått sönder. Varför är ingenting utom arbetet, sanningslidelsen och äran viktiga för Knausgård? Världen har förlorat sin attraktion, eller snarare: försöken att förklara världen har förlorat sin attraktion. Att man kan bli så upprymd av en text som beskriver ett liv så utan riktning, så tömt på mening.

Jag är ju precis tvärtom. Jag jagar efter mening vartenda vaket ögonblick.

 

8.  Det var en rituell avslutning vi var med om. Där på Louisiana lovade han att han genom att skriva om sitt liv hade förintat det som material, och han gick alltså ännu längre, han lovade oss högtidligen att aldrig skriva mer överhuvudtaget. Det var över. Han hade dödat författaren. Sändknappen var en snara att hänga sig i, en bro att störta sig ner ifrån. Och vi var beredda att tro honom, det är kanske det märkligaste av allt.

Förförda? Oh, ja.

 

Svante Weyler

kulturen@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!