Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Med darr på ribban

Den 23 september fyller författaren och Expressen-skribenten Per Olov Enquist 80 år. Som en hyllning publicerar Expressen Kultur en sommarserie med tio nyskrivna texter om hans författarskap. Foto: Anna Hållams / Expressen

Som före detta friidrottare på elitnivå nådde P O Enquist drömhöjderna som författare.
Stefan Holm läser hans sportjournalistik från OS i München och slås av en oväntad vilsenhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OM BOKEN

"Katedralen i München" är baserad på de artiklar P O Enquist skrev som Expressens utsände vid OS i München 1972. Enquist skrev från början krönikor och kommentarer av mer allmän karaktär, men uppdraget kom att drastiskt förändras efter terrordådet den 5-6 september, då elva israeliska idrottsmän tillfångatogs och mördades av den palestinska terrororganisationen Svarta september.

'' tog den slut, den lekfulla olympiaden. Man satte punkt med ett brutalt blodbad, olympiaden dog, och ingenting kan återge den livet igen. Kanske fortsätter dessa galningar de dagar som är kvar, men då med en annan olympiad. Såpbubblorna brast, pastellfärgerna mörknade, drömmen tog slut.

Ur P O Enquists krönika i Expressen 6/9 1972.

Stefan Holm

Stefan Holm (1976) är en av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika friidrottare, med guldmedaljen i höjdhopp vid OS i Aten 2004 som främsta merit. Utanför idrotten har han bland annat deltagit i flera säsonger av "På spåret". Holm har flera gånger framhållit sitt stora litteraturintresse, och ingick 2010 i Augustprisets skönlitterära jury.

München. 30 år senare. Trots att det gått tre decennier sedan de olympiska spelen minns alla det som hände och det märks hela tiden en påtaglig rädsla för att något ska hända igen. Mycket är sig likt samtidigt som allt är annorlunda.

Det är augusti 2002 och det är fri-idrotts-EM. Vi tävlar på Münchens Olympiastadion och vi bor i det som en gång var en OS-by. Sverige tar tre guld, ett silver och ett brons och gör sitt bästa EM sedan 1946. Men runt hela mästerskapet finns en stämning och en säkerhetsapparat som jag aldrig upplevt vare sig förr eller senare. Varje gång vi ska in i byn visiteras vi och vårt bagage röntgas. Det blir ofta en märklig stämning när vi står i kö och väntar på vår tur, så vi försöker helt enkelt skämta bort det. Säger att det här kommer vi verkligen sakna när vi kommer hem igen och ingen längre rör vid oss.

Under slutet av EM genomför de israeliska ledarna och aktiva en minneshögtid för de landsmän som dödades i terrorattacken 30 år tidigare och pådraget är större än någonsin. Men ingenting händer, mästerskapet förlöper utan incidenter och alla kan till slut andas ut.

I tio år har "Katedralen i München" stått i min bokhylla och blivit till en av de där böckerna som jag trodde att jag hade läst. För det finns massor av anledningar till att jag borde ha läst den. Jag älskar och har så länge jag kan minnas fascinerats av de olympiska spelen, jag tycker P O Enquist är en fantastisk författare och många har pratat med mig om boken genom åren. Ändå har den fått stå där oläst utan att jag kan förklara varför. Kanske för att jag helt enkelt trott att jag har läst den.


En sak som tidigt slår mig när jag nu ändå börjar läsa är hur inget har förändrats trots alla år som gått och allt som har hänt i världen i övrigt. Redan innan spelen i München ens börjat handlar mycket om den ständiga tvistefrågan idrott och politik. Den gången var det Rhodesias eventuella deltagande i spelen som var på tapeten och, förstås, kopplingarna 36 år bakåt i tiden. Till 1936. Till Berlin. Till Adolf Hitlers propagandaspel.

Enquist, eller E som han konsekvent kallar sig, beskriver hur organisationen i München gör allt för att tvätta bort sitt förflutna med glada färger och glad musik och hur man till och med maskerar byggnader som minner om den tid som flytt, men ändå ständigt är närvarande.

När en knapp vecka återstår av OS tar sig åtta palestinska terrorister in i OS-byn, dödar två israeler och tar ytterligare nio som gisslan.

Fritagningsförsöket på flygplatsen i München blir en katastrof och hela gisslan plus fem terrorister och en västtysk polis dödas. Israel och Palestina, en konflikt lika aktuell i dag som en sommar i München för 42 år sedan.

En annan sak som slår mig är E:s självbeskrivna vilsenhet. Hur han verkar uppleva att han inte riktigt passar in eller vet vad han ska ta sig till. Det finns många ord jag skulle kunna förknippa med P O Enquist, men vilsen eller osäker är definitivt inte två av dem.

 

Ändå verkar han, de där sensommardagarna i München, ofta känna sig som en främmande fågel. Han vill fly bort från alla svenska medaljchanser och smyger i väg till skyttestadion där han i stället hamnar mitt i händelsernas centrum när Ragnar Skanåker vinner guld. Han besöker den nybyggda banan för kanotslalom i en fåfäng jakt på icke-existerande svenska deltagare.

Men det finns också platser där han så mycket tydligare verkar känna att han passar in. Framförallt två. Boxningen är den ena. Friidrotten är, förstås, den andra. Beskrivningen av Kjell Isakssons kamp mot skadekänningar medan klockan tickar mot OS borde läsas av varenda sportjournalist än i dag.

Men så har han också sin bakgrund inom friidrotten, den gode E. Som höjdhoppare beskrevs han en gång som "the best of the rest" med sina 197 centimeter.

Som författare nådde han långt mycket högre än så.

 

Av: Stefan Holm

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!