Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mattsson har kämpat för Expressens kärnvärden

Getingen och Thomas Mattsson. Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN
Thomas Mattsson, 2009: "Dawit Isaak är en journalist som fängslats för sina - våra! - åsikter." Foto: STEFAN SÖDERSTRÖM
Daniel Sandström. Foto: SVENSKA DAGBLADET SCANPIX SWEDEN
Thomas Mattsson. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Thomas Mattsson avgår som chefredaktör för Expressen. 

Daniel Sandström om en besjälad och uppfordrande publicist. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Själen har en märklig status i vår tid. Jag vet inte om vi tror på själen längre, det är en på alla sätt en romantisk term, ingen vet om den finns. Undantaget är kvällstidningar. För dem är frågan om själen rent binär: antingen har en tidning en själ eller inte. Och saknas själ, saknas också existensberättigande.

Historien om Thomas Mattssons tid på Expressen är förstås omöjlig att skriva nu, och när den väl skrivs kommer den att rymma högt och lågt, övertramp och segrar, så som det blir när man sköter en kvällstidning under ett decennium – men ingen kommer att säga att Mattsson inte varit besjälad. Och redan nu finns det några konkreta förhållanden som kan vara värda att peka på, saker som vi tar för givna men som är allt annat än självklara när det gäller svensk publicistik, och där Thomas Mattssons besjälade agerande och vägval haft en avgörande betydelse.

Thomas Mattssons epok som chefredaktör sammanföll med ett skifte i offentligheten, där utgivaren tvingats till helt nya prioriteringar.

I dag vet alla att en bra utgivare är en offentlig person som alltid måste försvara sin publikation, men också i förlängningen, yttrande- och tryckfriheten. Därtill har samhällsutvecklingen tvingat en modern publicist till en mer publik roll som journalistikens förkämpe: det beror inte bara på det ekonomiska hot som svensk press dagligdags lever med under digitaliseringen, och som de facto urholkat demokratin, utan även på det bombardemang av nätburna osanningar som göder populismen och som har journalistiken som främsta fiende.

Kanske är det inte orimligt att jämföra Mattssons gärning på Marieberg med Jürgen Klopps på Anfield.

För tio år sedan behövde journalistiken inte försvaras på det sättet. Under 2000-talets första decennium var de flesta framgångsrika chefredaktörer pragmatiska tidningsmakare och skickliga arbetsledare, den publicistiska debatten sköttes som regel av andra. Thomas Mattssons epok som chefredaktör sammanföll med ett skifte i offentligheten, där utgivaren tvingats till helt nya prioriteringar, och Mattsson axlade den nu specifikt publicistiska uppgiften med större passion och iver än de flesta, på ett sätt som blivit vägledande. 

Jag känner inte honom särskilt väl personligen, men är tillräckligt införstådd för att känna till hans maniska förhållande till Liverpool FC. Kanske är det inte orimligt att jämföra Mattssons gärning på Marieberg med Jürgen Klopps på Anfield: det har handlat om att maximalt elda upp laget och publiken, men att göra det för rätt saker, för rätt värderingar.

Thomas Mattsson. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Detta vägval har haft en stor betydelse för svensk offentlighet, och det har synts i prioriteringar, i granskningar, i utspel. Expressen gick under Mattsson tillbaka till sina kärnvärden, de som fötts ur 1940-talets nödvändiga ställningstaganden mot nazism och extremism, och detta i en tid när samhället gått i rakt motsatt riktning. Och man gjorde det påfallande ofta med journalistik i klassisk mening som verktyg, snarare än med renodlad tabloidism. 

En snabb jämförelse mellan svenska tabloider och exempelvis brittiska sådana, ger för handen att även svensk kvällspress av politiska och ekonomiska skäl skulle kunnat gå i bräschen för en populism av det grövsta slaget, och därmed gjort irreparabel skada på samhällsklimatet i stort. Kvällspressen och Mattsson kan kritiseras för mycket, vilket PO också gjort klart det senaste året, men jag tror att vi ska vara ytterligt tacksamma för att svenska kvällstidningar i dag på en rad avgörande punkter skiljer sig från många av de europeiska kollegerna vad gäller synen på pressetik och rasism, för att bara nämna två uppenbara områden

När han nu slutar blir tomrummet stort.

Att vara utgivare och publicist är ett ensamt uppdrag som dessutom är utpräglat individuellt, ansvaret ska bäras dygnet runt och det går inte att skylla på någon annan. Men man kan axla ansvaret på olika sätt, och Thomas Mattsson har visat att med plattformen följer ett ansvar som faktiskt är större än ansvaret för den egna plattformen; som handlar om hela offentligheten (och som i sin tur paradoxalt nog också gynnar den egna plattformen).

Men framför allt har han visat att det finns sätt för en publicist att möta en tid som vår; med fullt engagemang och med tydliga individuella vägval av en art som är allt annat än teknokratiska. När han nu slutar blir tomrummet stort, och av det uppfordrande slaget: om inte fler är redo att träda fram och pröva rollen som besjälad förkämpe, kommer tystnaden vara skriande.

 

Av Daniel Sandström

 

Daniel Sandström är litterär chef och förläggare på Albert Bonniers Förlag. Från 2005 till 2008 var han kulturchef på Sydsvenska Dagbladet, där han sedan var chefredaktör till 2013. Mellan 2013 och 2014 var Sandström kulturchef på Svenska Dagbladet.