Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mats Söderlund vill omfamna hela världen

MEGALOMAN. Mats Söderlund och hans poesi bjuder skarpt motstånd i en omöjlig tid.Foto: Caroline Andersson
"Årorna i Flocktjärn".
Mats Söderlund på kulturfest.Foto: Christian Örnberg

Med "Årorna i Flocktjärn" försöker Mats Söderlund omfamna hela existensen.

Nina Lekander bjuds på en ordentlig, om än otymplig, åktur i mastodontsamlingen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LYRIK

MATS SÖDERLUND

Årorna i Flocktjärn

Albert Bonniers, 72 s.

Men så ohanterlig den är den här boken, får knappt rum i en ordinär kabinväska och knuffar omkull bänkgrannarna på spårvagnen ifall man får för sig att läsa den i dess fulla vingbredd. Den mäter 40 x 28,5 x 1,5 centimeter, blir alltså drygt 80 centimeter i uppslagen form med en läsyta på 1 140 kvadratcentimeter över vilken man måste fara med blicken härs och tvärs över oregelbundet utspridda tomrum, eller om det nu är texten som har strötts lite här och där utan någon riktigt självklar läsriktning… men man får vara glad att ingenting står upp och ner eller spegelvänt åtminstone.

Läsaren känner sig liten. Och otillräcklig. Författaren känner sig stor. Och otillräcklig. Fast det märks inte direkt, först lurar han mig att han har saker och ting under kontroll. Det brukar han ju ha, även under liknande megalomana skrivskov från förr - vilka jag beundrande har bevittnat.

 

Med detta projekt tycks Mats Söderlund försöka famna precis allting. Hela jävla skiten, den eländesvärld som numera självklart inkluderar inte minst kroppar i och ur vatten, det farliga havet - vid sidan av det norrländska källvatten som han tidigare så ofta har besjungit och besjälat. Nu sjunger han även "de dödas sånger", trots att "det finns ingen räddning" - "det finns stavelser".

För vad kan man säga när ens "hjärta sprängs varje kväll av tjugoettnyheterna"? Vad kan en stackars poet göra, hårt sliten bara efter tiden som Författarförbundets ordförande som hur kraftfullt han än har låtit stjärnbilderna stampa inte har kunnat förhandla upp de usla biblioteksersättningarna? Rentav fått "kultursyfilis av alla myndighetskontakter"?

Jo, han måste ändå skriva, zooma in världen och jorden och tiden och livet, även om "inget tiger med mening som leråkern i Stämningsgården". Här osamsas intryck från uppväxtåren i Skellefteåtrakten med Turkmenistan och hela världen, befolkad av ett oräkneligt antal levande och döda och döende och flyende. Samt författarkolleger och föregångare mer eller mindre diskret apostroferade - ibland med namns nämnande, ibland med enstaka droppord. Så får "fästets gullkrans" mig att tänka på Stagnelius och hans "Kvällens gullmoln...", detta i en dikt som även rymmer minnen av mobbare i Åliden och bestämningar som Katarinahissen och Slussen, samt ormbunkar, morkullor och afterwork... you name it. Alla ska med.

 

När jag tampas med dessa samtidigt hjälplösa, kraftfulla och ibland vackra ordmassor dimper det ner ett mejl som ställer den fråga vilken Mats Söderlund nog kan tänkas försöka besvara:

"Hur skriver man om en tid som är en nästan uteslutande destruktiv och som hela tiden riskerar att falla sönder medan man arbetar med att bygga upp dikten?"

Till de dystrare svaren i "Årorna i Flocktjärn" hör "saliga de döva och blinda och stumma" och "saliga de redan döda". Usch.

Men ändå inte. Jag ropar hellre "Kom igen nu!" till författaren. Och så gör han det. Både skapar och bjuder skapandet skarpast möjliga motstånd i en omöjlig tid. Han är en ordens allsmäktiga "unmoved mover", dock djupt skakad.

Vi runtomkring denna gudom får räkna med att knuffas omkull då och då.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.