Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mats i skolan

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Riksdagsbiblioteket är stängt för allmänheten. Men i egenskap av riksdagsledamot har Mats Johansson ändå kunnat beställa fram helglektyren. Böckerna av årets Nobelpristagare är redan utplundrade av bildningstörstande riksdagsledamöter, och Johansson kommer i stället med Ensamvargen under armen, Anita Kratz intervjubok om partiledaren Fredrik Reinfeldt. Jag anmärker att jag har svårt att tänka mig att det är Reinfeldt som beställt fram Le Clézio, med tanke på att Kratz bok framställer statsministerns skönlitterära läsvanor som begränsade till Sagan om ringen.
– Vackert så, tycker jag, säger Mats Johansson lite försiktigt.
Sedan berättar han, medan vi är på väg i gångtunneln under Strömmen, att de i riksdagsgruppen självironiskt brukar referera historien om när Tomas Brolin bröt benen och tillfrågades om han skulle ägna konvalescenstiden åt att läsa böcker. ”Så sjuk blir jag aldrig.”
– Lite skämtsamt så där, tillägger han för säkerhets skull.
Det kanske finns skäl till självironi. Det har redan hunnit rasa ett par debatter om kulturellt förfall inom nationen den här hösten, och en hel del av skulden har lagts på borgerligheten, såväl den politiska som dess väljarbas. I Carl Rudbecks rapport från Timbro (där Johansson var chef 1988–95) talades det om en medelklass som inte längre bryr sig om kultur, utan om att ”spela golf, segla och bygga om villan”.
I en debatt om bildning, på Orionteatern någon dag innan vi träffas, har Johansson i egenskap av moderat ledamot i kulturutskottet fått försvara sina partikamrater mot beskyllningar för att ha ägnat sin regeringstid åt sabotage mot kulturen: Cecilia Stegö Chilós korta sejour som kulturminister, utnämningen av Johan Staël von Holstein till kulturråd och den ryktbara platt-tv:n till kronprinsessan. I riksdagens tomma kafé inleder Johansson med att vifta bort påhoppen:
– Det är så marginellt… Vi bjuder på dem, men det är randfenomen. Och Staël von Holstein, det var inget bra val, jag tycker man ska utse folk som har respekt för det område man sysslar med
Har det retat dig att ni har bjudit era kritiker på det här? Har du sagt det internt?
– O ja. O ja. (Skratt.)

Vi återvänder till helglektyren, som nu ligger på bordet framför oss. Reinfeldts genidrag, som det framstår i Kratz bok, var bland annat insikten att det fanns områden som moderaterna fram till hans tid överhuvudtaget inte ägnat sig åt. Socialpolitik var ”sossigt”. Miljöpolitik för miljöpartister.
Kulturpolitik verkar ha haft en liknande status, något som de hårda killarna i Bildts bunkergäng hånskrattade åt, och som (enligt partiets nyliberala 80-talsfalang) borde överlämnas åt ”den fria marknaden”. Staël von Holstein var på så sätt kulmen på en lång tradition av moderat ekonomism och antipolitik, medan Mats Johansson och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth snarare representerar de nya moderaternas sätt att försöka bryta ny mark (eller, skulle realpolitikerna säga, hitta nya väljargrupper).
– Ja, när vi var nya allesammans i kulturutskottet sa vi att vi måste titta i lådorna, har vi något kulturprogram? Men det verkar som kulturprogramskrivandet upphörde inom partiet. Vilket om man ser det historiskt är konstigt, högerpartiet var ju ett kulturbärande parti, ett parti för de bildade. Sedan föll det gamla bort.
Varför? Enligt Johansson handlade det om att den övergripande kampen mot socialismen hade stor påverkan på kulturen inom partiet.
Kan man säga att den nyliberala vågen är på väg att dra sig tillbaka nu?
– Ja, det är klart, Lena Adelsohn har heller aldrig kallat sig för libertarian och vi har stor samsyn. Däremot finns det många på kommunal nivå som säger att i valet mellan bättre sjukvård och mer kultur så… ja, biblioteken får klara sig med det bokbestånd de har, liksom.
 Varför ska man göra det valet då?
– Nej, det är ju en konstruerad motsättning. Man kan ha båda.

Mats Johansson ser sig som representant för en äldre borgerlighet, en som fortfarande var bildad. Han säger sig stå för en hierarkisk syn på medier (”jag prioriterar P1”). Han myser åt Horace Engdahls utfall mot det obildade svenska folket i radion (”jag gillar att han är kulturkonservativ och står för det”). Han nämner Marie-Louise Ekmans surrealistiska svarta komedi Barnförbjudet som favoritfilm och Krister Henriksson i Fadren som ”riktig kultur”.
Han talar om en uppväxt där han haft eget abonnemang på Sundsvalls teater sedan sju års ålder (favoritpjäsen på den tiden var operetten Glada änkan ”som jag brukar hävda har präglat min världsbild”) och om en skoltid där det fanns riktiga lärare av den gamla stammen:
– I Sundsvall på 50-talet fanns det en bildad medelklass, på gymnasiet hade vi lektorer, bildade farbröder, rektorn var ju latinare. Min svensklärare är anledningen till att jag sitter här.
Det är uppenbart att Johansson, som själv ”växte upp på stadsbiblioteket i Sundsvall” och talar om ”skolbibliotekens roll som plats för bildning” ofta upplever att han får kämpa mot spökbilden av Täbymoderaten som vill lägga ner biblioteket eller åtminstone avgiftsbelägga lånen.

Mats Johanssons nya moderater visar sig (åtminstone enligt honom själv) ha mycket gemensamt med gamla tiders socialdemokrati. På Orionteatern var det den självetiketterade ”gråsossen”, idéhistorikern Ronny Ambjörnsson som låg närmast Johanssons åsikter om det nödvändiga i att återinföra kunskapsskolan.
Till fiket på riksdagskaféet har Johansson nu med sig ett gammalt Expressen-klipp från 1995 (”det bästa jag någonsin skrivit”) där han åberopar Eyvind Johnsons Romanen om Olof för att hylla ett hederligt gammalt bildningsideal.
Där har han dock en viktig invändning mot Ambjörnssons syn på bildning som ett sätt att stärka medborgerlighet och delaktighet i samhället. I Johanssons version är det den socialdemokratiska högskattestaten som har skulden för bildningens och moralens förfall, medan hoppet står till ”det privatiserade, civila samhället där egenmakt och självförvaltning råder”.
Kampen mot röda faran är fortfarande tydlig. När Johansson berättar om sin mors romanläsning betonar han att den ägde rum i kommersiellt drivna bokcirklar, arrangerade av bokhandlarna i Sundsvall som konkurrensverktyg, snarare än arbetarrörelsens studiecirklar. Han döljer inte heller att den fanns ett drag av social prestigesträvan i bildningstörsten:
– Hon var representant för den uppåtstigande medelklassen på 60-talet, hade förstått att det var viktigt att kunna tala om de nya romanerna på kalas.
Från sina föräldrars bokhylla minns han bara ett verk – Winston Churchills sex band om andra världskriget hade hedersplats. Förutom av Churchill och Glada änkan formades hans världsbild, säger han, av Pelle Svanslös, Gösta Knutssons variant av Slaget om Storbritannien:
– Det bidrog till insikten att det fanns elaka katter också.

Att elake Måns för Mats Johansson och hela hans generation av moderater visade sig gå omkring med Maos lilla röda i bakfickan och eftersträva makten över produktionsmedlen är inte direkt någon hemlighet. Men när nu den kampen är vunnen gäller det att ta fajten till de områden där den socialistiska hegemonin fortfarande härskar. De nya moderaterna gör en dygd av att föra den kampen med nerskruvat tonfall.
Mats Johansson har under sin publicistiska karriär trätt fram som en av de mest uttalade kritikerna av det stora kulturpolitiska program som Palmes socialdemokrati lanserade 1974. Det gäller både presstödet, som Johansson helt vill slopa, och litteraturstödet, där han uttrycker sig betydligt mer försiktigt.
– Jag säger inte att jag vill avskaffa det, det finns en poäng med översättningsstödet till exempel. Och jag har svårt att hetsa upp mig över att vi ger något tiotal miljoner till litteraturen och till tidskrifterna. Det kan jag leva med, även om jag vill avskaffa presstödet eftersom jag tycker staten passar illa som aktör på de här områdena.
Men kan man säga att den fria marknaden verkligen har gynnat mångfald när det gäller till exempel radion?
– För oss som blev aktiva -68 var mångfald inte det viktigaste, det viktigaste var fri etablering. På tv-området har den fria etableringen alldeles bestämt betytt mycket, även om man kan tycka att privat pratradio inte tillför så mycket. Musikradion gör det ju bevisligen. Radio Vinyl, till exempel. Jag är ju gammalt popoffer, var ju mods.
Något speciellt band?
– Ja, i går lyssnade jag på Spotnicks, Sveriges första internationella popband, Ace of Base kan slänga sig i väggen! Det var det första band jag såg live, när Spotnicks kom in i vita rymddräkter… Statsministerns musiksmak, den är lite beige alltså!
Det är så långt man får Mats Johansson att sträcka sig när det gäller att kritisera den påstådda kulturfientligheten inom partiet. Nu handlar det om att flytta fram positionerna. När det gäller litteraturstödet har till exempel folkpartiet och centern fram tills nu ställt upp helt på den gamla socialdemokratiska linjen.
– Jag skulle säga att det sker betydande positionsförändringar inom det borgerliga blocket. Vi är väldigt eniga om behovet av en förnyelse, vi är besjälade av tanken att visa att en liberal och konservativ kulturpolitik är nåt annat än den gamla socialdemokratiska.
På vägen ut passerar vi Mats Johanssons rum på riksdagshuset. En enda skönlitterär bok finns på hyllan: det är lite överraskande, Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Jag frågar vad han tyckte om den.
– Pjäsen var bra [DRAMATENVERSIONEN]. Men med en sämre skådespelare än Ingela Olsson undrar jag om den hade fungerat.
Sen tänker han efter och lägger till:
– Sara Stridsberg får finnas.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!