Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Matriark med makt

Jeanette Bonnier föredrar konstnärer före kostymnissar. Här flankerar hon skulpturen "Apan som kräks" av Toni Matelli (2003). Foto: Sven Lindwall
I konsten finner Jeanette Bonnier ett frisinne hon saknar hos de kritstrecksrandiga ekonomerna.
Björn af Kleen intervjuar den tredje och sista mecenaten i kulturredaktionens artikelserie.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Hon har en röst som får Mikael Persbrandt att låta pipig.
Jeanette Bonnier talar som ett lokomotiv, stötvis med meningar späckade av utropstecken.
Inte helt olikt rytmen på en löpsedel.
Som Bonnieranställd blir man rätt snart spak i ägarfamiljens korridorer. Man inser varför huvudkontor och redaktion inte är placerade i samma byggnad: känslan av totalt beroende är förlamande.
Hon inleder dessutom med att skicka hem (den oanmälda) fotografen tomhänt. Maktordningen manifesterad.
Jeanette Bonnier är med ett aktieinnehav på tio procent den största enskilda ägaren i Bonnierkoncernen. Från 18:e våningen på högkvarteret på Torsgatan badar Stockholm i vass vintersol. Expressens redaktion framstår som obetydlig härifrån.
Äldre kolleger på denna tidning brukar dock framhålla Jeanette Bonnier som mer av en skyddsängel än dödgrävare för Expressen. Hon skrockar förtjust när jag förmedlar det intrycket.
– Det stämmer!
I höstas spådde DN:s chefredaktör Gunilla Herlitz att minst en av kvällstidningarna skulle dö inom fem år. Ägaren delar inte det katastrofscenariot.
– Det finns nämligen något med kvällspressen som jag upplever som unikt. Om du jämför kvällspress med dagspress så har kvällspress sina egna nyheter. De väljer sina nyheter, de slår upp nyheterna och gör sensation! Fine! Gärna mord och allt det där!

Som liten – Jeanette Bonnier är en av två döttrar till dåtidens patriark Abbe Bonnier Jr – prenumererade familjen på DN, Svenskan och Stockholmstidningen.
– Jag älskade Stockholmstidningen för de hade alltid mord och hemskheter. Och jag tyckte det var underbart! Jag tror att alla tidningar kommer överleva. Kvällspressens format (hon uttalar ordet på engelska) är inte hotat, däremot dagspressens. För de sitter fast i att de måste täcka alla nyheter. Det är fel. Jag anser att det är fel.
Eat that, Gunilla Herlitz.
– Sen kan du säga att jag har sentimentala känslor för kvällspressen. För när jag var 18 eller 19 år började jag jobba som reporter på Expressen. Min stora grej var att jag intervjuade Georges Perec när han kom till Stockholm.
– Och dessutom startade ju min pappa Expressen... så visst är Expressen något speciellt.

Jag är nu inte på våning 18 främst för att försäkra mig om Expressens framtid. Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga Jeanette Bonnier, som utöver storägare och styrelseledamot också är konstmecenat, om pressen i framtiden kan komma att bli beroende av enskilda privata finansiärer. Ungefär som den intellektuella tidskriftsmarknaden i USA.
– Vet du vad jag tror. Pressen måste ta betalt! Och inte ge bort jobb gratis på webben. Eller plattan. Eller mobilen. Eller whatever. De måste ta betalt!
Bonniers konsthall – i direkt anslutning till huvudkontoret på Torsgatan – är dock inte rest främst för att generera ekonomisk vinst till moderbolaget (även om man hyr ut kontor i delar av huset och tar betalt för inträde).
Jeanette Bonniers konsthall kan ju heller inte förklaras med vanlig nouveau riche-psykologi. Hon är knappast en uppkomling som behöver manifestera sin förfinade smak i Sven-Harry Karlssons eller Anders Walls tradition.
Tvärtom köpte hon en Picasso som 13-åring.
Men kanske är konsthallen ändå ett personligt avtryck i en företagarfamilj som inte har premierat sina kvinnliga medlemmar. Det fanns inte i Abbe Bonniers världsbild att döttrarna skulle ta över:
– Han involverade oss i företaget vid middagsbordet och pratade jämt om tidningar och journalister men det existerade inte i hans hjärna att en kvinna skulle kunna bli chef. Han hade en väldigt speciell blick på kvinnor.
Mer konkret är Bonniers konsthall, och den stiftelse som konsthallen är sprungen ur, ett äreminne över Jeanette Bonniers enda barn, den konstintresserade dottern Maria som dog i en bilolycka i USA 1985. Konsten ersätter kanske på sätt och vis en ättelinje. Och garanterar att något av Jeanette Bonniers egensinne består i företagskulturen.
– Ja, vad känner man när man ser bra konst? Glädje! Man blir glad. Man blir nyfiken, fundersam. När jag köpte Yves Klein, jag var den första i Sverige som gjorde det, så förstod jag ingenting. Det var ju bara blått... Men jag blev jävligt förbannad på mig själv för att jag inte förstod vad det handlade om. Så jag köpte eftersom jag inte fattade.

När det sen kom till Fontana, som jag blev mycket god vän med: jag kom till hans ateljé i Milano och ville köpa en tavla med stenar på, men han ville inte sälja. I stället pekade han på ett staffli med en tavla han skurit i. Och det var väl ett av de första snitten han gjorde. Han stod och skar i sin egen tavla! Det var ju rätt fantastiskt. Så ja, jag köpte den.
Jeanette Bonnier har alltid gillat att tillbringa tid med konst och konstnärer. Från första åren i folkskolan umgicks hon med grannfamiljen Runnqvist på Djurgården, som skötte Svensk-franska konstgalleriet, en introduktör av franska modernister. Jeanette var kompis med Runnqvists dotter och Ulf Linde, sedermera fruktad konstkritiker och kedjerökande husockupant, hängde med storebrodern. Hos Runnqvist var väggarna täckta från golv till tak. Gästerna tog intryck.
– Det finns ju folk man känner sig hemma med, konstaterar hon. Jag har ju varit gift med konstnärer, inte målare visserligen, men författare och skådespelare (Jörn Donner och Hans Dahlin). Det finns en viss frihet i tanken... jämfört med folk som jobbar med ekonomi till exempel. Journalistik är också ett slags konstnärskap, journalister är inte instängda i kritstrecksrandiga kostymer.
Den gamla tidens mecenater kunde tillbringa avsevärd tid med sina målare; resa med dem, ta deras notor, dalta med dem i kristid. I gengäld fick finansiärerna spegla sig i konstnärernas frisinne. Carl Larsson och Pontus Fürstenbergs liv var så sammanflätade att Larsson uppkallade en son efter mecenaten; "... ytterligare föreningsband med en familj som är wårt hjerta nära", tackade Pontus Fürstenberg i ett brev.

Den mecenatkultur som gjort come back sista tio åren tycks mer formaliserad. Generositeten är inte lika centrerad kring en enskild konstnär eller ett kotteri. Banden är inte lika patriarkalt personliga och konstnären därmed inte lika ekonomiskt eller socialt underställd sin välgörare. Men det innebär samtidigt att det kreativa rörelseutrymmet kanske minskat.
– Pontus Fürstenberg lyssnade på konstnärerna, säger Per I Gedin, författare till sommarens stora biografi över Carl Larsson. Det gällde i viss mån även Gerard Bonnier, han hade ju Ulf Linde och Carl Fredrik Reuterswärd som nära rådgivare. De nya mecenaterna lyssnar nog inte på andra än sig själva och sina intendenter. Det är en viss skillnad.
– Och Fürstenberg hjälpte en hel generation blivande konstnärer till genombrott. Dagens mecenater köper, om man generaliserar, redan kända konstnärer. Generellt tror jag det är positivt för samhället att mecenatkulturen återkommit, men det hjälper nog inte den okände konstnären. Jag tror heller inte att man umgås så nära längre, som Fürstenberg eller Peggy Guggenheim gjorde, som ju var gift med Max Ernst och mitt i smeten. Jag tror avståndet mellan de två kulturerna i dag är för stort.
Expressens kritikernestor Peter Cornell framhåller fördelarna med det nya systemet. "Kära Ernest", skrev Hjalmar Söderberg till mecenaten Ernst Thiel i en svår stund, "Jag vet inte hur du har det för närvarande, men jag har det för djäfligt."
– Dåtidens konstnärer hamnade i rätt obekväma beroendeställningar, inskärper Cornell. Och deras mecenater hade heller inget större intresse för offentligheten. Thiel och Fürstenberg hade samlingarna i sina hem. Robert Weil, Jeanette Bonnier och Sven-Harry har ju ambitionen att öppna sina samlingar för allmänheten. Det tycker jag är sympatiskt.

Jeanette Bonnier bekräftar att dagens mecenatkultur både är mer elitistisk och demokratisk. När konsthallen öppnade 2006 kom en del skönandar förbi med tiggarhåven.
– Men nu förstår folk att det inte går till på det sättet, till och med konstnärerna själva. Det är ju vi som bestämmer. Konsthallen bestämmer vad vi ska göra för utställningar. Att de kommer upp och säger: titta så bra jag är... nä, tack så mycket. Oftast, och förlåt för att jag säger det, är de som gör så inte några bra konstnärer.
– De som utbildas på konsthögskolorna utvecklas inte heller till några större konstnärer i regel. Det är en tragedi, kan man säga. Det blir för många som inte kan försörja sig och måste gå till reklam och det är ju ingen glädje med det. De tar in alldeles för många tycker jag.

Jeanette Bonnier har av sin sekreterare tilldelats en bricka med sex små chokladbitar i papper; tre mörka och tre ljusa. Hon äter till att börja med tre av olika nyans. Hon skjuter sin stol lite för att undkomma det skärande solljuset. Det känns som en eftermiddag i en första klassens flygkabin.
Den nygamla donationskulturen är kontroversiell dels för att den flyttar över makt till enskilda individer, dels för att den påminner om ett samhälle och ett skattesystem där den välbärgade borgerligheten själv hade friheten att rikta sitt överskott som allmosor. Donationerna avstannade i samma takt som socialdemokratin höjde skatterna. Nu tilltar de av omvänd anledning:
– Det finns återigen en ojämn förmögenhetsdelning och människor som tjänat otroligt mycket pengar på kort tid. Konst har alltid varit attraktivt, att ge till fattiga barn syns inte på samma sätt, säger Per I Gedin.
Den sakområdesansvariga på länsstyrelsen i Stockholm har noterat en ny våg av filantroper som instiftar allmännyttiga stiftelser, just som kapitalister gjorde i eget namn för ett sekel sedan. Hur mycket pengar som vilar i Maria Dahlin Bonniers stiftelse, döpt efter Jeanettes dotter, är inte känt, men den totala förmögenhetssumman i kategorin "andra stiftelser" i Stockholms län är dryga 85 miljarder.
Tillräckligt för en tämligen tilltagen kulturpolitik.

Jeanette Bonnier tycks kluven till utvecklingen. Hon skulle gärna se att gåvorna var avdragsgilla.
– Det är klart de borde. Titta på Amerika! Vilka fantastiska museer.
Men hon lobbar inte för det.
– Heter man Bonnier ska man akta sig jävligt noga för att uttrycka sig i pressen.
Samtidigt ser hon en risk i att politiken backar från sitt kulturpolitiska ansvar, när filantroper tar över vad som borde vara det samhälligas uppgift.
– Ja, det är tydligt att det finns en sådan risk. Och det är fel!
Hon tycker att den märks i den nuvarande regeringens syn på konstnären.
– Det här med att varje konstnär ska vara affärsman och bilda sitt eget lilla bolag. Det är fullständigt... då förstår man ingenting! Om hur en konstnär tänker, känner och arbetar. Om du ska skriva en bok eller utöva konst måste du stänga in dig i en ateljé alldeles ensam. Jag vet inga andra människor som är så disciplinerade som konstnärer.
– Hjalmar Bergman, som var gift med min farmors syster, liksom min före detta man Jörn Donner, de gick och satte sig vid sitt skrivbord varje morgon klockan åtta, även om de inte hade en aning om vad skulle skriva.
Och om man då samtidigt ska vara entreprenör..., försöker jag.
– Så börjar du göra dålig konst!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!