Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Match made in Hades

Maria Miesenbergers "Utan titel (Herrarna i hagen)".

Nils Forsberg ser Lars Norén hitta en själsfrände.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST/ESSÄ

Maria Miesenberger

Stockholm, Moderna museet

Till 4/5

Lars Norén

Poros. Om Maria Miesenberger

Moderna museet essä/Axl Books

Det var sommaren 1998. Stockholm var europeisk kulturhuvudstad men gallerierna hade semesterstängt, utom Lars Bohman, som fyllde rummen med Maria Miesenbergers serie "Sverige/Schweden". Luddigt svartvita fotografier där människorna suddats ut till anonyma mattsvarta siluetter.

Förlagorna var hämtade från det miesenbergska familjealbumet. Vardagliga situationers dunkelt bortvända sida - det var så självklart att det borde ha gjorts för länge sedan. Genombrottet var givet.

Den intellektuella medelklassen älskar mörka familjehemligheter. Den första Lars Norén-pjäs jag såg bör ha varit "Bobby Fischer bor i Pasadena", på tv runt 1990. Mycket fascinerande - som de betedde sig mot varandra! En familj i fritt fall mot avgrunden med självupptagenheten som sällskap. "Men skärp er då", tänkte jag. Kunde någon för bara en stund tänka på något bortom sig själva? Något...större?

 

Snart förstod jag att jag borde uppskatta det här och tycka att det var roligt, för det gör man i den intellektuella medelklassen. Man ältar någon gammal oförätt, har skuldkänslor över att vara borgerlig och ler åt det när man mår lite bättre. Men varför den tänkande medelklassen tyckte om att tycka illa om sig själv förblev en obesvarad fråga.

För Lars Noréns karriär var det bra att lämna 1960- och -70-talens schizopoesi. Pjäser om en krisande medelklass är garanterade kärlek av en medelklasspublik som till och från krisar.

 

När Moderna museet nu sammanför Norén med Miesenberger i sin lilla essäserie i samband med att den senare ställer ut är det förstås a match made in Hades. Minne, svärta, frånvarons spår, vagheten i bildens klarhet... Norénmaskinen är på hemmaplan och går i gång så att det knappt finns tid att sätta punkt.

Gråsvart är textens mor. Kaos är granne med gult.

Miesenbergers konst, menar Norén, samlar förlust där det försvinnande blir till. Tecknet öppnar det som stängs. Så kan man se det, synd bara att Noréns bombastiska paradoxer redan halvvägs in i texten blockerat varje existentiell dimension hos sig själva såväl som sitt objekt.

Till slut blir faktiskt det monumentala allvaret nästan roligt. Jag är säker på att just det inte var avsikten här.