Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mästersångarmossigt

Johan Botha.

Charlotte Wiberg ser en mastodontopera i Eslöv.


Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA PÅ BIO

Mästersångarna i Nürnberg

Av Richard Wagner

Regi Otto Schenk

Dirigent James Levine

Metropolitan opera

Folkets hus och bio på 170 platser

Speltid 6 t.

Vi är åtta i salongen på biografen Bian i Eslöv när Folkets hus och Parker livestreamar Wagners "Mästersångarna" från Metropolitan i New York. De flesta är äldre kvinnor.

- Det brukar komma fler, säger biografvärden som tar emot oss. Wagners mest lättsamma opera "Mästersångarna i Nürnberg" har en mycket respektingivande längd - sex timmar. Naturligtvis är det mest hard core-fansen som kommer.

Det är inte så lite ironiskt. Operan är ett nationalromantiskt verk som med hjälp av den gamla tyska mästersångartraditonen hyllar och konstruerar en "sann germansk" konst. Insceneringen med dess folkdräkter och arbetsmiljöer kallas realistisk, rentav naturalistisk, men konstfullheten är iögonfallande; allt ser ut som hämtat ur Metropolitans gömmor av återanvända kläder, rekvisita och scenbyggen.


Verket handlar om nödvändigheten i att ibland bryta mot konventionerna, men samtidigt visa respekt för en konstnärlig tradition - och gestaltas vördnadsfullt, i förstelnad finkulturell dräkt. Det ges många tillfällen till humor, och att knyta an till vår tids musikevenemang i denna berättelse om romantik, en sångtävling och konflikten mellan det ålderdomligt kvävande och det nytt blomstrande.

Men möjligheterna tillvaratas inte. Metropolitans uppsättning går helt i etablerade reglers tecken. Orkestern är fantastisk och sånginsatserna, av Annette Dasch, Johan Botha, Johan Reuter med flera, tillbörligen imponerande. Angelägenhetsgraden känns dock sorgligt låg.

Tvärtom vad många tror är opera ingen svår konstform att ta till sig.


Att så många kan få tillgång till den på det här sättet är en fantastisk sak. Men det handlar inte om någon folkrörelse, snarare ett slags nåd som ges oss från ovan, via The Neubauer family foundation. Situationen med den nästan tomma salongen påminner mig om Ingmar Bergmans "Nattvardsgästerna", och dess sensmoral att alltid streta på även då församlingsborna uteblir. Bian är dock mysigare än Bergmans frostbitna landsortskyrka.

Under den avslutande hyllningen till "sann germansk" konst är jag tacksam att biografen inte är full av Sverigedemokrater.

Publiken förtjänar mindre respektfulla, mer kreativt och frihetligt besjälade uppsättningar.