Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Massivt motstånd"

Christina Örnebjär.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Kumla sa i januari nej till att bli författarfristad. Den social-demokratiska majoriteten menade att det inte var Kumlas sak. De styrande politikerna menade också att det skulle bli för dyrt och var oroliga över hotbilden, som skulle kunna påverka hela samhället.

Fler städer har använt ungefär samma argumentation som Kumla: att kostnaden är för hög och att det är någon annans sak att sköta. Kostnaden för Kumla beräknades bli 350 000 kronor - ett för högt pris att betala för det fria ordet, ansåg kommunfullmäktige. Samtidigt är Kumla en växande kommun som precis har grävt ytterligare en egen sjö för miljonbelopp.

Hotbilden är ett argument jag inte har stött på någon annanstans. Den politiska majoriteten befarade att det kunde behövas fler poliser, Säpo-insatser och allt vad det nu var. Det poppar då upp en fråga i mitt huvud: Är inte det själva idén med fristäder för författare?

Det finns människor som lever under så stort hot att de måste få skydd någon annanstans. Det gäller inte bara författare som PEN och ICORN pekar ut. Nej, det gäller också många av de asylsökande som redan lever i Kumla. Ska vi börja rensa ut de flyktingar som har för stor hotbild? Ska vi åsiktsregistrera politiska flyktingar när de flyttar till Kumla så att ingen författare, redaktör eller förläggare smyger sig in och påverka hotbilden?

Tyvärr behövs det fler författarfristäder. Fler kommuner, regioner och länder måste öppna dörren. Egentligen är det inte så konstigt: Sverige har en grundlag från 1766 som värnar det fria ordet. Vi hävdar gärna att vi är ett öppet land. Men i stället för att vara föregångare halkar vi efter.

Är inte värnet av det fria ordet Kumlas sak? Nej, enligt de flesta partier är det tydligen någon annans. Problemet är bara att det inte finns någon annan. Det finns bara jag, du och vi. Varför sa då Kumla nej till att skydda förföljda författare? Om det inte är vår sak i Kumla att stå upp för demokrati och det fria ordet - vems är det då? Jag hävdar att det är allas.

 

Christina Örnebjär

Gruppledare (FP) och oppositionsråd, Kumla