Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Maskeradbalen:
Folkoperan

Kungen, Yinija Gong.Foto: Mats Bäcker

Hanna Höglund blir imponerad av Folkoperans maskerad.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Opera

MASKERADBALEN | Av Giuseppe Verdi | Dir: Joakim Unander | Regi Mellika Melouani Melani | Översättning Magnus Lindman | Folkoperan, Stockholm | Speltid 2.55 t.

Ryktet har gått inför premiären av Folkoperans Maskeradbalen att sångarna inte fått börja sjunga på repetitionerna förrän tre veckor innan premiär och att teamet spisat gamla tv-inspelningar med Erik Lindegren till frukost, lunch och middag (Lindegren gjorde den förra svenska, klassiska översättningen av Verdioperan 1958).

Jag vet inte vad som stämmer, men en sak vet jag: Det här är självironisk, operanördig meta-musikteater med livevideo, män i klänning och inte mindre än två Amelior på scen, men man missar aldrig att sätta musiken i centrum. Hur ofta händer det egentligen?

Här imponerar bland annat operaungdomarna tenoren Yinjia Gong, nyutexad från Operahögskolan, i rollen som Gustav III och Kungliga operan-sopranen Paulina Pfeiffer som Amelia nummer ett. Folkoperaveteranerna Olle Persson och Ulrika Tenstam är sångliga och sceniska magneter, det vet man sedan förr. Men nu för tiden är de också en inte helt oviktig kontinuitetspunkt för ett operahus med ny konstnärlig ledare - Mellika Melouani Melani - och snart också ny musikalisk ledare, efter att kritiserade försämringar för orkestermusikerna trätt i kraft.

 

Det som är så fint med Melouani Melani som regissör är att hon här kombinerar distansen till verket med stor värme. Visst bryter hon när sentimentet blir för stort och melodierna för känslosamma - kungen får till exempel dö hela tiden här – men hon låter publiken njuta först och vaggas in i trygghet. Man skrattar inte åt operan, man skrattar med den, om man nu inte är den välbekanta dam från hovet som i fikapausen säger att hon inte förstår mycket alls av den här uppsättningen.

Jag älskar inte heller alla infall under tre timmars föreställning, men leken med textremsan och sångkommentarer som "Först var det drama, sen blev det buskis!" är rent geniala.

 

Man ska kanske inte överdriva översättaren och dramaturgen Magnus Lindmans roll i det hela, men inte underskatta den heller. Med hans nya svenska text hamnar publiken mitt i flyktingpolitik, nationalism och nedskärningar, när nu kungen inte behagar tänka på kärlek. Inte minst när sångarna bär in plakat med gamla maskeradbalskungar från operasverige blir Maskeradbalen den logiska fortsättningen på hans och Fredrik Österlings kulturpolitiska opera Näsflöjten, och kungagestalten som bärare av både hundhuvud och kristusprojektioner får hålla några varv till.