Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Mary" är så hudnära att man bara kan gråta

<p>PRISBELÖNT. 2010 mottog Aris Fioretos Sveriges Radios romanpris för "Den siste greken".</p>Foto: David Brandt
"Mary".
Aris Fioretos och Steve Sem-Sandberg nominerade till Augustpriset 2009.Foto: Anders Wiklund / Scanpix /

Aris Fioretos nya roman är en klaustrofobisk skildring från militärdiktaturens Grekland 1973. Victor Malm läser en briljant bok om våldets arkitektonik, där historien blir en spegling av vår samtid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Det finns val så omöjliga att man hellre försvinner än gör dem."

Orden kommer mot slutet i Aris Fioretos briljant blänkande roman "Mary" och samlar den till en liten, hård kärna. Så lätt i handen, trots allt möjligt liv den bär. Torgny Lindgren har en gång sagt att han blev så trött på frågan om vad hans romaner handlar om, att han började skriva in en sentensliknande formel där berättelsens koncentrat gick att finna. Fioretos har gjort något liknande här.

Romanen tar sin utgångspunkt i Aten, 1973. Studenterna vid Tekniska högskolan revolterar mot militärdiktaturen, senhöst, ett slags förspel till tyranniets fall mindre än ett år senare.

Mary är arkitektstudent och insyltad i revoltens innersta kretsar då hon är tillsammans med Dimos, som driver piratradiokanalen som utgör studenternas eteriska stämband. När romanen börjar har hon precis fått veta att hon är gravid och beger sig ut för att ansluta demonstrationen och sammanstråla med Dimos.

 

Suget är omedelbart. Fioretos skriver så konstfärdigt klar prosa att varje vinddrag, duvflax, varje luftkonditioneringsapparat och cigarett avtecknas som puls och liv. När dagen lider mot kväll, tätnar den som rök. Demonstrationen fortsätter. Eldar tänds. Ropen skallar och militären sätts in. Kaos följer. Mary fängslas, och den raska, av ljus fyllda inledningen blir källarmörker.

En sämre författare än Fioretos hade sannolikt gjort ett större spektakel av det dramatiska förloppet. Dragit ut på det, låtit läsaren snutta på det så kittlande våldet. Men redan efter ett tiotal sidor är det över och resten av romanen utspelar sig under tiden som Mary hålls fängslad. Först i säkerhetstjänstens högkvarter, isolerad i själknäckande celler - sedan på en fängelseö i den grekiska arkipelagen.

Tempot blir successivt lägre, tid och rum dras samman till en enda gråkall punkt. Men prosan förlorar inte för en stund sin märgskärande egg.

 

Innehållet är i en mening helt konventionellt. "Mary" är en av många romaner som gör en teckning av förtryckets arkitektonik, gestaltar tortyren, våldtäkterna och klaustrofobins själasöndrande våld. Och en av väldigt många politiska romaner som tar en historisk händelse och gröper fram en situation som gör att samtiden får syn på sig själv (att i dagar som dessa inte tänka på Syrien är omöjligt).

Varken det förra eller senare är fel - och Fioretos gör båda delarna väldigt väl - men anledningen till att "Mary" måste betraktas som en av de senaste årens bästa romaner ligger någon helt annanstans.

 

För det är i den exceptionella, varsamt lyriska konkretionen i Marys omedelbara omvärld som romanens lågmälda storhet ligger. Fängelseväggarnas raspande gråa, den insmugglade tvålen som kvinnorna sparar under naglarna, det lilla livet - solen, mandarinen - som växer inuti henne. I en bok där våld och despoti lätt riskerar dra all uppmärksamhet, är den starkaste scenen när Mary, avsides isolerad på fängelseön, blandar kalk med havsvatten och målar om det förfallna hus hon förvisats till.

Vitt lyser hennes utdragna tystnad, ensam mellan kalkfärgade väggarna med ett foster vars liv hotas av säkerhetstjänstens kommendanter.

 

Gång efter annan försöker förhörsledare få henne att uppge sin pojkvän. Deras vänner och gömställen. Men Mary tiger, avslöjar ej ens att hennes pappa besitter en högt uppsatt position inom militären, ett faktum som sannolikt hade räddat både henne och fostret. Det finns inget val som är rätt, inget val som kan rädda henne och denna obönhörlighet gör romanen så sorgsamt hudnära att man mot slutet bara kan gråta.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.