Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Marx bestämde hur vi pratar om samhället

Författaren Sven-Eric Liedman. Foto: Fredrik Persson
Karl Marx. Foto: - -
"Karl Marx – En biografi"

Sven-Eric Liedmans mastodontbiografi över Karl Marx är mer närläsning än livsberättelse.

Ulf Olsson läser ett magistralt idolporträtt över en tänkare som satte villkoren för hur vi talar om samhället.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

SVEN-ERIC LIEDMAN
Karl Marx. En biografi
Albert Bonniers, 818 s.

"En biografi" står det som undertitel till Sven-Eric Liedmans "Karl Marx" - men borde det inte hellre ha stått "Ett idolporträtt"? Och Liedmans önskan är att han ska smitta sin läsare med samma "äventyrslusta" som driver läsaren av Marx själv.

Men nej, Liedman är aldrig äventyrlig. Det mest äventyrliga med hans magistrala studie är omslaget: Marx draperad i anarkismens svart-röda färger? Däremot är Liedman själv synnerligen tillförlitlig när det gäller Marx - men mindre så när det gäller andra.

Mycket till biografi är det lyckligtvis inte. Liedman hanterar genren lite för valhänt, han yxar till en del klyschor: Marx hade "ett väldigt huvud" och "en mäktig bröstkorg" - hade det inte räckt med "stor" respektive "bred"? Liedman upprepar imponerad att Marx hustru Jenny kom ur aristokratin - och dessutom var hon en "firad skönhet". Och Marx själv är "ständigt på väg mot nya horisonter"... Komiskt blir det när Liedman magistralt karakteriserar "könsorganen" som en "rent biologisk affär": var har han hållit hus de senaste 30 åren?

Återställer bilden av Marx

Nu upptar Marx liv inte särskilt många av de 800 sidorna, men den skapar ändå, på gott och ont, en genomgående form åt framställningen. Vi följer hur hans tänkande utvecklas, hur det prövas och korrigeras av honom själv. Personen och livet skapar alltså sammanhanget - men vill man då få en samlad bild av Marx tanke om exempelvis "alienation" får man bläddra en hel del, därtill dock hjälpt av ett alldeles utmärkt register. Den biografiska formen är i sig inte tillräckligt spännande för att driva på läsaren, och en annan typ av framställning hade nog gagnat det intellektuella djupet.

Nej, Liedman är bättre på att läsa än på att biografera, och läst har han sannerligen gjort. Marx naturligtvis - men också det som Marx läst. Då kan magister Liedman med viss rätt näpsa oss övriga, vår bristande läsning är möjligen "begriplig men inte ursäktlig".

Alltså återställer Liedman bilden av Marx. Bort med "marxismen", bort med de ideologiska förenklingarna och förgudandet i den reellt existerande socialismen. I stället den noggranna läsningen, den som Marx själv ägnade sig åt.

Foucault avfärdas okunnigt

Då kan Liedman exempelvis peka på Marx "individualism" som gömts undan i den sovjetiska "ansiktslösa kollektivismen". Liedman visar övertygande hur Marx bygger inte på "jaget" men på "mångfalden av konkreta människor präglade av sina skiftande omständigheter." Här dras en av många skiljelinjer mellan Marx och liberalismen upp. Men där fanns också likheter: Liedman kan intressant visa hur Marx betonade vikten av vad de självutnämnda "marxisterna" kom att kalla "borgerlig" demokrati.

Och Liedmans bok innehåller många starka läsningar: Av relationen mellan bytesvärde och värde, av alienationen och dess olika språkliga uttryck, av begreppet "karaktärsmask", vilket betyder att kapitalisten inte är girig av naturen, men hans position i ett system tvingar honom till girighet.

Men om Liedman noga läst sin Marx och alla hans inspirationskällor, så svajar det lite när det gäller mer nutida läsare. Foucault avfärdas okunnigt, trots att han är den av senare tiders tänkare som mest liknar Marx genom att begrava sig i böckernas värld, aldrig nöja sig med andras läsningar. Det är synd, eftersom Foucault pekar på Marx maktbegrepp som lokalt och mobilt, och inte alls enbart centrerat till frågan om statsmakten. Liedman avfärdar och missar därmed möjligheten till en diskussion om Marx och makten, en nog så viktig fråga som nu lyser med sin frånvaro. Och Foucault är inte ensam om finna sig avfärdad. Hela det avslutande kapitlet om Marx liv efter döden, om bland upproriska vänsterstudenter eller bland förstelnade politruker, kunde ha utgått: det är alltför rapsodiskt.

Marx satte villkoren för samtalet

Så varför ska man då i dag läsa Marx? Bland annat därför att han var en av vad Foucault kallade "diskursinstiftarna": Marx satte upp några av villkoren för vårt tal om samhället. Desto viktigare då att läsa Marx själv, och inte bara omedvetet bero av honom.

Och man skall läsa Marx för att ta del av en outtröttlig kritik, den som Marx själv i ett brev talade om som "den hänsynslösa kritiken av allt bestående", en kritik som inte väjer för obehagliga slutsatser, och som inte viker sig för "de härskande makterna."

Det brevet skrevs 1843, av en ung Marx. Det är översatt till svenska av, naturligtvis, Sven-Eric Liedman. Liedman har ägnat stora delar av sitt liv åt Marx: dessa 800 sidor är ett vackert resultat av en pågående forskarmöda.

Liedman avfärdar och missar möjligheten till en diskussion om Marx och makten.


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!