Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Martina Montelius

Varför kan vi inte göra det bästa av den tid vi har?

Vi klagar på hettan. Men tänk om hettan blir sårad? Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Martina Montelius. Foto: JESSICA SEGERBERG / JESSICA SEGERBERG

Martina Montelius skriver ett kåseri om den sårade sommaren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KÅSERI | VÄRMEBÖLJAN. Svetten i nacken. Kan vi föra ett samtal om den? I skarven mellan maj och juni blir det plötsligt så svårt att framstå som professionell när man sitter i ett möte, eftersom samtliga deltagare praktiskt taget är klädda i badkostym. En presumtiv samarbetspartner, biträdande rektorn på ens barns skola, arbetsmiljöinspektören som gör sitt årliga besök – alla blottar de såväl övervintrade vader som ljusskygga överarmar, med fräknar, födelsemärken och hela den spräckliga härligheten. 

Är man själv en sådan som föredrar att täcka sin lekamen även när det gassar på, blir effekten i stället ett så ymnigt och taktfast pumpande av svett ut i textiliernas fibrer att varje por lika gärna kunde vara ett bevattningssystem, perfekt för den lilla trädgården. Problemet är att den lilla trädgården anläggs just i nackens hårkluster, i knävecken, i de hala, svårnavigerade träsklandskapen mellan bilringarna. 

I närmare ett år längtar de efter mig, Så i år tänkte jag att jag skulle komma som ett fyrverkeri, raffig och uppsluppen, och riktigt sluta dem i min famn.

“Vilket fantastiskt väder vi har fått!”, kvackar Siv och får medhåll av samtliga kolleger, utom Berry, som med svag röst och nedslagen blick framkastar att det kanske varit lite väl hett de senaste dagarna. Besvärad tystnad sänker sig över konferensrummet. Det där var ingalunda rätt replik, Berry. Diskret kliar sig Siv i nacken, och ler samtidigt brett, som för att understryka att det alls inte är någon uppoffring att plaska fram genom sin egen perspiration. 

Efter kontorstid återberättar hettan förloppet för sin psykolog. 

“Jag vet inte vilket ben jag ska stå på”, viskar den. “I närmare ett år längtar de efter mig, Så i år tänkte jag att jag skulle komma som ett fyrverkeri, raffig och uppsluppen, och riktigt sluta dem i min famn. Men det är som om luften går ur dem när jag väl gör entré. De börjar stånka och oroa sig för sina regndepriverade morötter. I mina mörkaste stunder tror jag att jag är bäst i teorin.” 

Jag drar ju igen om ett par månader.

Psykologen vill inte lägga ut texten, utan föredrar att låta sin klient själv bringa reda i känslorna. 

“Är det så att du blir sårad när de kliar sig?”, frågar hon försiktigt. 

“Sårad och sårad”, genmäler hettan. “Det kan inte hjälpas att jag blir osäker när de är så ambivalenta. Jag drar ju igen om ett par månader. Varför kan vi inte bara göra det bästa av den korta tid vi har tillsammans?” 

Psykologen funderar. 

“Kanske ligger det i människans natur att längta efter något annat”, föreslår hon. “Hur väl förspänt en människa än har det är det alltid något som skaver. Sandaler eller pjäxor, ensamhetsskakningar eller tvåsamhetskvävning, tristess eller överstimulans. Kanske ska du inte ta på dig så stort ansvar för andras känslor?” 

Vi störtar genom vår korta existens i ohygglig hastighet, oskyddade.

Sedan är tiden slut. Hettan går ut och hettar. Vid korvmojen i Eskilstuna tappar lille Gregory sin mjukglass, och duvorna hamnar i ännu ett gängslagsmål. Någonstans i trakterna kring Malung känner sig två människor i trettiofemårsåldern som tonåringar på nytt, och försöker rista in sina initialer i en ekstam, men Rogers hemnyckel förslår inte som redskap. De försöker famna varandra i stället, men se, då är svetten där igen, och genansen lägger en klistrig hinna av sordin på hänryckningen. Restauranger över hela landet ställer ut vattenskålar åt hundarna vid sina uteserveringar, och människorna samlas, storögda som barn, kring de skrangliga små borden, höjer sina glas med öl och blaskigt vin och prisar solguden med högt klingande skratt, korsord och familjegräl. Någon skriver “Jag hatar sommaren” i sin dagbok, men den meningen borde nog omformuleras. “Hatar” är att ta i, och “sommaren” brukar också vara att ta i, beträffande väderleken – innerst inne vet vi det, inte sant. Allt kommer att bli som vanligt. Om ett ögonblick är det höst. Om ytterligare ett ögonblick börjar vi frysa, och fortsätter med det i tusen sinom tusen år, kommer vi att tycka - tills vi åter får svettas i ett par månader. 

Nästan ingenting är någonsin som vanligt. Vi störtar genom vår korta existens i ohygglig hastighet, oskyddade. Det enda vi kan vara någorlunda säkra på är att varje sommar i våra liv kommer att vara för varm eller för kall, varje dag. Vi kan väl se det som en tröst och trygghet. Så slipper hettan bli ledsen. 

 

LÄS MER – Martina Montelius: Äktenskap handlar om konsten att uthärda 

 

Martina Montelius är dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida. 

Lyssna på hennes podd, "Lunch med Montelius". 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!