Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Martina Montelius

Jag är glad att Malou trimmade mitt fläsk

Foto: NIKLAS HELLGREN
Karin Adelsköld och Martina Montelius dansar hos Malou efter tio.Foto: SKÄRMDUMP / TV4
Martina Montelius i Malou efter tio.Foto: SKÄRMDUMP / TV4
Foto: MICHAELA HASANOVIC

Martina Montelius har alltid sett sig som en huvudfoting, en hjärna utan kropp.

Nu berättar hon varför hon trots det trimmade fläsket hos Malou von Sivers.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En dag när jag i vanlig ordning rultar mellan tvättstugan och Coop Extra blir jag uppringd av TV4. Rösten i andra änden är uppsluppen och nervös i samma flämtning när den inleder: ”Vi på TV4 tycker inte att du är fet! Och inte gammal heller!” 

Jag blir givetvis smickrad. Rollen som offentlig person medför då rakt icke bara beröm och applåder. När som helst kan man få en hurril, och det för öppen ridå. 

Dock ska det visa sig att komplimangen bär ett ”men” i sin välskulpterade stussficka. Den här gången är det varken för att kommentera litteratur eller scenkonst man bjuder in mig. I stället vill man att jag ska ”träna mig yngre” i Malou von Sivers förmiddagsprogram. 

Många har redan blivit hjälpta, och nu vill man se just mina fläskformationer evaporera i realtid mellan reklampauserna. Blixtsnabbt överlägger jag med mig själv. I många år var jag mager, men på senare tid har jag kommit att boa in mig i mitt ister. Blivit min egen åkpåse. Det är inte så dumt. 

Ska jag verkligen sporta? Jag är en huvudfoting.

På herrsidan kan rondör betyda auktoritet, inte sant. Inte ska jag behöva leka ärtig och vig ovanpå allt annat, bara för att jag saknar manslem. Och ska jag verkligen sporta? Jag är en huvudfoting. Mitt värv är inte att söka bli korad till Fröken Uppland eller Sveriges lucia, utan att författa romaner och teaterstycken, och att med diktion och precision reflektera över abstrakta ting i högbrynta sammanhang. 

Martina Montelius mål med träningen i ”Malou efter tio”.Foto: SKÄRMDUMP / TV4
Resultatet: Martinas kropp är numera 12 år yngre.Foto: SKÄRMDUMP / TV4

Vad ska mina kolleger i kulturens mer fisförnäma sfärer tycka? Om jag plötsligt börjar gymnastisera kommer de kanske att förskjuta mig. Se mig som en ryggradslös antiintellektuell, ett rov för kommersialism och lågpannad slankhetsmani. 

Ändå tackar jag till sist ja. Inför vänner och familj låter jag påskina att jag ”inte vågade säga nej”. Jag vill inte att de ska tycka att jag är fjantig. Men sanningen är att jag säger ja för att jag vill. Jag vill verkligen komma till insikt om att jag har en kropp. 

Jag har varit för blyg för att säga vilka gotter jag vill ha, om jag fryser eller är för varm, vilka erotiska preferenser jag har.

I hela mitt liv har jag lekt att kroppen bara är en av bindväv och organ löst sammansatt sparkstötting på vilken jag skyfflar mitt intellekt. Jag har varit för blyg för att säga vilka gotter jag vill ha, om jag fryser eller är för varm, vilka erotiska preferenser jag har. 

I yrkeslivet vågar jag ”ta plats”, som det heter, men i egenskap av mig själv klarar jag inte att begära mer av omvärlden än rimlig taltid. Skolidrotten vägrade jag delta i, stod bara där och lät skumgummibollarna rusa förbi min döda blick, tills läraren gav upp. 

Malous redaktion förser mig med en personlig tränare. Han ropar inte ”ÖH, MARTINA, PRESSA, MANNEN, GE MIG TIO ARMHÄVNINGAR!”. Inte alls. Han ber mig bara dra i några viktlösa gummiband och avstå min kära lemonad och mina sockerstinna sötsaker. Det är inte så svårt. 

Martina Montelius visar hur hon brukar använda gummibandet samtidigt som hon regisserar på sin teater i ”Malou efter tio”.Foto: SKÄRMDUMP / TV4

Kulturkollegerna väljer artigt att inte kommentera mina förehavanden. Familjen gör sitt bästa för att hålla samtalen om min nya hurtfriskhet på skämtsam nivå. Jag märker att alla undrar vad som har farit i mig, men det struntar jag i. Efter tio veckor är jag, enligt en våg som mäter balansen mellan muskler och fett i kroppen, tolv år yngre. I puffen före det sista inslaget hos Malou dansar jag till ”Stayin´ alive” tillsammans med komikern Karin Adelsköld, och känner ingen skam. Jag kan se situationen utifrån: en författare dansar i en tevestudio, och det är pinsamt. 

Nog har jag kavlat ut en bit livsinnehåll som tidigare dvaldes likt en fettknuta på hemlig ort.

Men den hjärna som bärs av min transformerade kropp upplever något helt annat. Jag tänker på Joyce Carol Oates, som tränar på gym minst tre gånger i veckan, och som i en intervju i The Guardian 2016 säger att hon inte är säker på att hon verkligen har en personlighet. Det uttalandet gör mig så glad. 

Man måste inte bestämma sig för en personlighet, och utan fast personlighet kan man göra vad man vill. Jag har aldrig tyckt illa om livet som sådant; det är inlåsningen i en personlig identitet, och denna identitets ständiga konfrontation med omvärlden, som är det svåra. Helst skulle jag byta såväl kropp som hjärna lite då och då. Så just när jag dansar hos Malou är jag en ystrare individ än den som skriver böcker om allsköns psykiatrisk smegma. 

Martina Montelius i Malou efter tio.Foto: SKÄRMDUMP / TV4

Den fåtölj jag en gång var har med gummibandens hjälp tappat sina generösa sittplymåer och ter sig nu mer Bruno Mathsson-lik. När jag rör mig mellan grönsaksstånd och salladsbarer har jag stuns i steget. 

Och jag tror inte att jag misstar mig: tankarna har blivit klarare. Kanske hade till och med intellektet gått och fetmat. I programmet frågar Malou om jag mår bättre nu. Det är en svår fråga för en huvudfoting. Men nog har jag kavlat ut en bit livsinnehåll som tidigare dvaldes likt en fettknuta på hemlig ort. Den kropp som tidigare mest varit projektionsyta för min hypokondri har fått ett slags affektionsvärde för mig, eftersom den är föremål för mina omsorger. 

Till intelligentian vill jag säga: ta mig som jag är. Jag må vara mindre skranglig och porös än under rötmånaden, men min kärlek till litteraturen är obruten, och i min själ dväljs ännu tusen sinom tusen brister. Låt mig, trots min kväljande dubbelnatur, vara en av er. 

 

 

Martina Montelius är teaterdirektör, dramatiker och författare samt medarbetare på Expressens kultursida.