KOMMENTAR. Under de två åren med den ont klafsande hydran covid-19 har en enda man kommit att bli hela Sveriges fadersarketyp, fixeringsobjekt, boxboll, korsstygnsmotiv och snuttefilt. Jag minns hur prästen och satirikern Kent Wisti tidigt under pandemin skrev på Facebook att han sett Anders Tegnell på en tågstation, och fått impulsen att gå fram och tacka honom för allt han gjorde för Sverige, men inte vågat.
”Det är ingen man trycker i magen och säger piiip”, skrev Wisti andäktigt.
Det är sådant man skriver om kungar och Nobelpristagare. Har man sett dem i verkliga livet måste det berättas, samtidigt som man måste skämta till det en aning, för att skyla över sin upphetsning.
Hans ansikte har blivit lika välkänt som Frihetsgudinnans silhuett, vi har drömt om honom, lovprisat honom, faktiskt nästan bett till honom i stunder av vanmakt. Han är en navelsträng som slingrar sig runt hela Sverige, in i minsta pörte, full av kunskap och trygghet, och när någon känt sig osäker på hans ofelbarhet har vederbörande brutit samman i okontrollerad förtvivlan och pueril vrede. Hela tiden har mannen Anders hållit sig lugn.
Vi kan spara en idolbild som minne, men vi måste ge människan Anders friheten åter.
Han måste ha sovit bra. Själv skulle jag inte ha sovit alls i hans situation. Jag skulle ha suttit och stirrat ut över parkeringsplatsen utanför mitt fönster, tittat på presskonferenserna med ljudet avstängt för att se om jag såg konstig ut, plågat mig med funderingar kring mina uttalandens vederhäftighet, i andanom råmat att jag var trött, så trött. När Anders (ja, jag tycker att jag är ”Anders” med honom efter allt vi gått igenom) nu lämnar Folkhälsomyndigheten för WHO passerar emotionerna revy inom mig, som vid alla stora förändringar i livet.
”Du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig”, tänker jag. ”Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Av snor. Som man måste gräva i med en pinne för att se om man får gå till jobbet.”
Ja, jag har en traumatisk bindning till Anders. Och jag tror att det handlar om mer än hans nyckelroll i hanteringen av en världsomspännande katastrof. Det handlar om honom. Hans varelse. Den mytologi var och en av oss byggt upp kring hans behärskade persona. I min fantasi har han stundtals varit den far jag önskar att jag haft. En som mumsar på leverpastejsmörgåsar vid furubordet en adventsmorgon, invid tända ljus och dämpat radioskval. Och det har han ju på sätt och vis varit. Han har bott ihop med oss alla. Vår första tanke när vi vaknat, och den sista innan vi somnat: ”Anders Tegnell”.
Är det sunt? Givetvis inte. Vi har hemfallit åt en orimlig fixering vid en enskild individ i två hela år. Anders har blivit som tomten, Lasse Berghagen eller varför inte James Bond. En fast installation i våra hjärnor. Men vi måste inse att vi, även om ingen är som Anders, kommer att hitta nya fadersfigurer att ty oss till. Vi kan spara en idolbild som minne, men vi måste ge människan Anders friheten åter.
Martina Montelius är teaterchef, dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida.