Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Martina Montelius

Sorry alla kulturbarn, räkmackan är en myt

Gösta Ekman, ett kulturbarn mot strömmen. Här i ”Äppelkriget”.
Foto: FOTO: SF/TV4 / TV4
Liza Minnelli är dotter till Judy Garland.
Foto: ECKEHARD SCHULZ / AP
Martina Montelius, barn till Kristina Lugn.
Foto: Niklas Hellgren

Finns det en genetisk genväg till kulturelitens skimrande parnass?
Kulturbarnet Martina Montelius ger sig in i den kokande debatten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Räkmackan finns inte. Sorry, alla kulturungar som kanske blev hoppfulla när era kändisföräldrar läste Sanna Samuelssons text i GP 15 mars högt för er vid den sedvanliga familjesoarén om aftonen. Visst – har du engagerade föräldrar kan du gå på Kulturskolan fem kvällar i veckan, dubbla pass. Och har du ett känt efternamn, ja då jävlar kan du publicera dig – en gång. Möjligen två. 

Men går det inte bra åker du ut, om du så är barn till Gud fader själv. 

Om din förälder är riktigt berömd kan du säkert få berätta om hen vid olika kulturkvällar, på kaféer och så. Gage: en blombukett från mataffären och en flaska vin. Men det är också allt. Visst håller jag med Samuelsson om att steget till själva idén att ha kultur som yrke är oändligt mycket längre för vissa än för andra. Det är mycket riktigt ett demokratiproblem. Även om de flesta kulturutövare inte har föräldrar med liknande yrken har de säkert i många fall, på ett eller annat sätt, vuxit upp i gynnsam miljö. Absolut. 

Författarskapet blev en enda bok på 120 sidor om att ens barndom inte var så kul som alla tror.

Men vad man sällan tänker på när den här debatten blossar upp är hur många kulturkändisbarn som faktiskt försöker bli kulturkändisar de också, men misslyckas totalt. Efter decennier i branschen kan jag garantera att de är många. Någons syster, någons dotter, någons brorson – skådespelarkarriären blev en säsong som Alfred i Emil i Lönneberga på Eskilstuna Zoos utomhusscen. Författarskapet blev en enda bok på 120 sidor om att ens barndom inte var så kul som alla tror. Den stora musikkarriären i berömda pappas fotspår blev två spelningar i månaden på irländska puben vid torget. 

Då undrar jag: varför jiddrar räkmackan för så många, när den har rykte om sig att vara idiotsäker? Ännu konstigare blir det när en minimal andel kulturungar visar sig kapabla till mästerverk. Jag pratar om sådana som Liza Minnelli (dotter till Judy Garland), James Thierrée (cirkusartist, violinist med mera, barnbarn till Charlie Chaplin), Gösta Ekman den yngre (”Kändis redan som spermie”, sade han om sig själv). Hade dessa genier verkligen behövt ta i så de blev kulturhistoria? De skulle väl ha blivit lika berömda även om de bara tramsat runt lite, eftersom de åkte räkmacka? 

Nej, de skulle ju inte det. Talar vi om långvarig yrkesverksamhet är räkmackan inte bara överreklamerad. Den är en myt. Visa mig en bokförläggare som skulle ge ut verk efter verk av en alltmer överårig, gnällig unge som inte kunde skriva. Visa mig en lat och obegåvad klåpare som får jobb efter jobb i en extremt konkurrensutsatt bransch på grund av någon framstående släkting. 

Det funkar inte så. Kulturungar utan egen kapacitet kommer att bli omsprungna av folk som vet vad de sysslar med. Oroa er inte. 


Martina Montelius är teaterchef, dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. 




Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=80694&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.