Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Martina Montelius

Sista blosset på uteserveringen

Martina Montelius tar det sista blosset på uteserveringen. Foto: Niklas Hellgren

Från och med första juli är det inte längre tillåtet att röka på uteserveringar.

Martina Montelius tar det sista blosset i full frihet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RÖKFÖRBUDET. Klockan är 15.45. Det är söndag. Jag sitter på en uteservering invid Vällingby tunnelbanestation med en kopp äckligt kaffe och ett paket deliciösa rökverk framför mig. Om fem kvartar stänger kaféet. Jag ämnar mig inte ut på galej. Alltså blir detta mina fem sista kvartar som uteserveringsrökare. 

Sommaren 2005, när förbudet mot inomhusrökning på restaurang trädde i kraft, var jag nybliven förälder och tillfredsställde mitt barns orala behov i stället för mina egna. Sålunda var det inte samhällets paternalism, utan moderskapets inbyggda späkelse, som ryckte snutteciggisen ur truten på mig den gången. Nu, 14 år senare, står pattaglyttarna sedan länge på fast föda, och flimmerhåren hukar i smogen från Marlboro Mans potenta skorsten av tjära och koloxid. 

Plötsligt fungerar inte min tändare. Strejkar den i protest mot växande överförmynderi? Jag lånar eld av en korpulent äldre herre vid bordet intill. Han har kedjerökt sedan jag satte mig här. Kanske passar han på, som jag. 

Luften är het och fuktig, som vid alla mina pinsamma, glassblandade rökpauser intill simbassänger på Bamseklubbhotell i södra Europa. Där har jag nyttjat de få minuter som stått till buds innan mina barn har sörplat i sig sin läsk och velat återgå till att plaska med mig i det av tusen sinom tusen liter småttingakiss gyllenmelerade poolvattnet. 

Tillsammans gömmer vi oss bakom huskroppen med våra onda papyrosser, och samtalet blir av bara farten en smula mer intimt än vad som brukligt är i dessa sammanhang.

Ja, det är ofta pinsamt att röka. På väg till Vårdcentralen. När man är på middag hos någon som inte har balkong, och då och då går ut på gatan för att andas in de välsignade, cancerogena ångorna. Vid en lekplats! Men rökningen kan också förbrödra, alltmer passionerat i takt med att den oantastliga förbudshydran intecknar fler och fler ytor. 

Åh, när tvenne förskoleföräldrar bekänner för varandra: ”Jag tar en cigg ibland”. Tillsammans gömmer vi oss bakom huskroppen med våra onda papyrosser, och samtalet blir av bara farten en smula mer intimt än vad som brukligt är i dessa sammanhang. Ja, vi i dubbel bemärkelse utrotningshotade parior kan stundom trösta och hjälpa varandra i skydd av våra rökmoln. Kanske ses vi igen i väntrummet hos onkologen om ett par decennier? Då kan vi förebrå oss tillsammans. 

Varje bloss är som att ladda om sin verbala revolver.

Klockan närmar sig 17, och den korpulente mannen har avlösts av en grupp halvunga kvinnor i hästsvans och t-shirts med uppfriskande ord på, såsom ”Don't text him back” och ”Babe In Total Control of Herself”. De röker tillsammans, och jag förstår precis. Varje bloss är som att ladda om sin verbala revolver. Hjärnan reagerar blixtsnabbt på nikotinet, uppfinningslustan kickstartas och rökaren upplever sig mer begåvad än alldeles nyss. 

Inte en enda text, pjäs, roman jag skrivit under snart 20 år i detta yrke är skriven utan cigaretter. Vanligen sitter jag på balkongen med mitt kaffe, skriver och röker oavbrutet tills jag är färdig för den här gången. Sitter jag någon gång på biblioteket och arbetar går jag med jämna mellanrum ut för att ta ett bloss, och lämnar alltid kvar datorn vid bordet. Den blir aldrig stulen. Min teori är att den oreflekterade tillit jag visar genom att lämna kvar den är stöldskydd nog. Inbillning, naturligtvis – men vad är inte inbillning? 

Jag förtjänar all olycka som kommer i min väg, inklusive att förvägras existensmaximum på uteserveringar.

Skulle maskinen en dag vara försvunnen vid min återkomst får det vara mitt straff, bestämmer jag. Inte är jag immun mot samhällets signaler – nej, jag håller med om att jag är något av en bov som förgiftar mig på detta sätt. Jag förtjänar all olycka som kommer i min väg, inklusive att förvägras existensmaximum på uteserveringar. 

De halvunga kvinnorna skrattar högt intill mig, och jag grips av vemod. För bara några dagar sedan satt jag själv med vänner på en annan uteservering, skrattande på samma sätt. Alla fyra rökte vi närmast oavbrutet, jagade av den obevekliga dygd som är på väg att ta oss alla, döma oss till att utsätta våra medmänniskor för passiv rökning ett par meter bort i stället för vid de skrangliga småbordens lägereld. Vi får inte vara med längre. 

Nu stänger de snart. En man går runt och samlar ihop askkopparna för sista gången. Jag hinner med en sista, långsam cigg. 

 

Martina Montelius är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”. 

LÄS MER:

Nils Schwartz: Sista blosset på Kvarnen 

 

Lyssna på podcasten Lunch med Montelius