Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Martina Montelius

När lillen får snutta på en spritindränkt tygbit

I tvättstugan. Foto: ROGER VIKSTRÖM
Martina Montelius. Foto: NIKLAS HELLGREN

Hur ska det gå när kvinnor strimlar sig själva så att taxin lämna blodspår till akuten? Martina Montelius skriver om en rytande brand i mödrarnas huvuden. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Världen sitter och röker utanför tvättstugan. Inte många tar notis. Den betraktar sin lekamen. En bit är bortsprängd. Det blev en fin grotta där biten suttit. Inuti grottan bor de döda. De ligger där och piper. Inte för att det är synd om dem, men döda har korta stämband. Frästa, krulliga baconskivor till stämband. Då är man ingen baryton. En annan bit har en hövolm på toppen. Hövolmen är noga med att var sak ska ligga på sin plats. De rädda ska vara i sina burar, utan sina mammor. Det är bäst för alla. Man kan inte låta varje upphostad sotrest försöka besvärja sin rädsla just här. Vad ska resten av världen göra då? Leka Gobiöknen?

Sven är psykolog. Han vill att de små kvinnorna ska lägga isbitar på sina magar.

Världen är gärna rundhyllt, bara proportionerna behagar ögat. Mellan världens nyckelben bor de blivande kvinnor som strimlar sig själva så taxin lämnar blodspår efter sig hela vägen till barnakuten. Mellan uppdateringarna om hur herrarna ska ta och kamma sig äter de blödande små kvinnorna chips, sväljer ned med Mountain Dew, kräks upp, sväljer, sköljer, sjunger för mamma, sväljer, kräks upp. 

Sven är psykolog. Han vill att de små kvinnorna ska lägga isbitar på sina magar. Det lättar. Man kan hoppa också. Gå promenad. Hänga upp och ned, fastsurrad vid ett träd. Släpas genom luften efter ett flygplan, paralyserad av samvetsförebråelser, med vinden i sitt långa, unga hår. Tänk på att ni är framtiden. Vi ska klippa ut era ärrbildningar och hänga upp dem i barrtäden; en snitslad bana genom den täta skogen mot insjön, där era mammor ligger och försöker stilla den rytande branden i sina huvuden, få storgråten att låta som skratt, så ni blir glada igen. 

Det är därför han och hans familj inte är grannar, utan volymer, med syrade grönsaker lastade på det uppruttna flak

En pappa rör sig sakta i riktning mot den lokala dagligvarubutiken. I femton år har han rört sig på samma sätt. Hans fru har what we in Sweden call posttraumatisk stress. Det är därför han går lite långsamt. Det är därför han och hans familj inte är grannar, utan volymer, med syrade grönsaker lastade på det uppruttna flak som förut hette ”vårt liv”. Barnen går till skolan. Spelar spökboll. Ger demografin tinnitus. Läraren skrev ett brev: ”Tack för i år och glad sommar!” Det sätter vi upp på kylskåpet. Barnen, mamman och pappan ligger i världens uppluckrade bäcken, bland hundratusentals andra. Världen vet att de kanske får i sig lite nikotin där utanför tvättstugan, men det kan inte hjälpas. Den gör så gott den kan. 

Ofta är giftet och botemedlet svåra att skilja åt.

Dagen före pingst var världen på vårdcentralen. Den sökte för sina smärtor. Skelettet hade som en potatispress i sig, en glödgad potatispress som fick de döda att pipa harigt. Världen vill att de ska pipa morskt. Ingjuta fasthet i alla som har många turer kvar, till affären, till akuten, till sina burar. Men det var så fullt i väntrummet, och världen har bacillskräck samt social fobi. Psykakuten? 

Men den kan väl inte ta emot hela världen.

Det pirrar i benen. Är det cigaretten? Ofta är giftet och botemedlet svåra att skilja åt. Allt bryter ned sig självt och vartannat i en mumlande serie väderomslag som ständigt pågår, hjärtrytmen är oregelbunden, andhämtningen snabb men stabil, de elektriska impulserna i hjärnan stackaterade. Världens blod är de som längtar. De löjliga, som vill ge bort, sockerrusiga av lägenheter, vigselringar, vitaminberikad babymat. Det heter godhet. Det heter Södermalm. Eller också heter det första gången, igen. Första gången någon tror sig vara någon annans like. 

Det händer att han får snutta på en spritindränkt tygbit, trots att världen vet att det är fel.

Världen går in i sitt rum, tar alla sina dockor och lägger dem bredvid varandra i skokartongssängar. Hela rummet blir fullt. En del sängar får stå i bokhyllan, mellan ”Ulysses” och ”Vägen till Ugri-La-Brek”. Världen har gjort sina dockor själv. Några av gasbinda. Några av blommor. Några av förkastade droppnålar och rakblad. Det gäller att återvinna. Världen, om någon, vet. Försiktigt bäddar den åt sina barn, med löv, gammal Svinto, bysthållare. Världen tager vad den haver. Den är så ensam. Det gör ingenting. Hit kommer inga spöken. Försök sova nu, det är en lång dag i morgon.

Hela natten vakar världen. Sätter på teven. Stänger av. Kokar nudlar. Är inte hungrig längre. Badar. Känner sig smutsigare efteråt. Tar ett glas lemonad. Men har borstat tänderna, så det smakar konstigt. I gryningen ska framtiden vara färdig. Världen har inte ens börjat. Den har alltid varit benägen att prokrastinera. En av dockorna gnyr redan i vargtimmen, och världen hör på långt håll att det är lille Twitter. Han har sovit oroligt från födseln. Det händer att han får snutta på en spritindränkt tygbit, trots att världen vet att det är fel. Man gjorde så förr, och ingen dog av det, twittrar David Eberhard, och glytten somnar om. 

Motar bort gryningsångesten med dagens första bloss.

Världen tittar på lilla Volym. Hon har fått riktigt fasta tider nu, men några av syskonen är rädda för hur det ska gå när hon får tänder. Att hon ska hålla dem vakna då. Skrika efter uppmärksamhet. Tänk om hon inte kan lära sig gå? Eller om hon går åt fel håll. ”Det är så mycket som går åt fel håll!”, utropar Sanningskrigaren, plötsligt klarvaken och kapprak i sin kartongsäng. 

Världen drar efter andan. Kliar sig åt lungblåsorna till, för första gången i dag. Ställer sig på tröskeln till allt det som inte kan skrivas förrän det ligger framför näsan och kippar efter sitt första andetag. Motar bort gryningsångesten med dagens första bloss. Från satelliterna långt borta syns inte ens röken.

Martina Montelius är teaterdirektör, dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste verk är romanen ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.